Jag har inte varit särskilt glad och lycklig de senaste veckorna. Yngsten ligger på sjukhus igen, utan att läkarna riktigt kan komma på vad det är för fel. Yngsten har en komplicerad sjukdomsbild som inte är lätt att få grepp om. Ibland blir jag lite förbannad på folk som omedelbart anmäler sjukvårdspersonal för det minsta lilla misstag, precis som om sjukvårdspersonal vore maskiner som kan avkrävas perfektion och ska halshuggas om de gör något fel. Yngsten har varit svårt, mycket svårt sjuk, sedan 2005 och jag har inte ännu sett en läkare, sjuksköterska eller undersköterska som inte gjort sitt bästa. Om nån av dem gör ett fel nån gång kommer inte jag att anmäla och skrika på upprättelse.
Nu ligger han alltså på sjukhuset igen, yngsten, sen två veckor tillbaka. Jag mår skit men han mår naturligtvis ännu sämre. Då kommer min granne, han med sina egna bekymmer, han som blev våldtagen av sin pappa när han var 13, han som levererat kantareller flera gånger, samt lax, och frågar om han kan hjälpa till med nånting.
- Nej, säger jag. För det finns ju ingenting praktiskt han kan göra.
Då säger han att han har en flaska champagne. Klockan 14 ungefär en lördagseftermiddag. Jag faller naturligtvis för frestelsen. Champagnen smakade bra. Och gjorde mig precis lagom yr i skallen.
Men innan jag drack champagne åkte jag upp till yngsten på sjukhuset. Han har urbota tråkigt.
Och jag vet mig ingen levandes råd.
Snäll granne!Hoppas att din yngste snart får komma hem från sjukhuset och att det går att ställa en diagnos!Och Champagne finns det alltid ett tillfälle att dricka! =)Ha en bra kväll!
Tack och lov är yrsel i skallen ibland en lindring. Tack och en bra kväll till dig också.
Vad hemskt…
Sådan maktlöshet du måste känna, ja alla som försöker finna problemet.Jag håller med dig om vården. Det är ett jäkla gnällande men på det stora hela har vi en oerhört bra vård i Sverige.
Ja, det är ett jävla gnällande. Alla jag har kommit i kontakt med – och det är många vid det här laget – har verklkigen ansträngt sig. Och ja, maktlöshet. Så är det.
Fortsätt och skriv! Om vad som helst, (inte tvunget att vara något om Lillkillen) så som du skrivit under de här två veckorna. Ger dig annat att tänka på en stund åtminstone.
Tack, just nu terpaibloggar jag nog. Vad jag bloggar om annars vete katten, eller hundan…
Rart med din granne… Men var inte säker på att din son mår ännu sämre än du, jag tror ofta att föräldrar till ett barn lider ännu mer ibland. Hoppas självklart på god bättring och en god diagnos. Din inställning till sjukvårdspersonalen är sympatisk tycker jag.
Grannen är rar, sjukvårdspersonal får ta en massa skit de inte gör sig förtjänta av (i vilka andra yrken krävs total perfektion?) och om yngsten eller jag måt sämst kan jag inte avgöra. Men du är precis som ditt nick, En trevlig tjej.
: )
Så är det.
Usch, hoppas han slipper ut från sjukhuset snart. Ingen plats för en ung man!
Tack. Nej det är det verkligen inte men lik förbannat är han där.