Jag är inte troende. Evolutionen är mitt credo. Jag tror att den energi som inryms i en levande kropp omvandlas till en annan sorts energi när kroppen dör. På så sätt får den först levande, därpå döda kroppen evigt liv. Dock inte medvetet liv. Det är skilllnad. En kropps energi som omvandlas till, låt oss säga växtnäring, är inte detsamma som en kropps energi som omvandlas till en tänkande och intellektuellt medveten varelse.
Men när man som jag i dag har begravt sin yngste son finns en kärlek som gör att man hyser ett hopp som nästan skulle kunna bli tro på det eviga livet. När fan blir gammal blir han religiös, lyder ett talesätt från annu dazumal. Det ligger nog en viss sanning i det. Alla som har upplevt att älskade människor dött när nog ett hopp om att få träffa dem igen. Och då är religion bäraren av hoppet.
Tyvärr – och jag menar verkligen tyvärr – är jag för förhärdad, eller för förnuftig, eller för naturvetenskaplig för att känna detta hopp. Jag är övertygad om att jag träffat Yngsten för sista gången i något fysiskt liv.
Men han lever – om än död – i mitt sinne och min själ. Tills det är min tur att försvinna från jordelivet finns han hos mig, älskad, sörjd och saknad.
Jag är en gammal fan som nog aldrig blir religiös, fast jag har det där svaga hoppet om att få se Yngsten igen. Men innerst inne tror jag inte att det kommer att hända. Jag – vi – får nöja oss med de år vi har fått tillsammans som levande homo sapiens.
Men kanske ber jag en bön till den Gud jag i grund och botten inte tror på att Yngsten och jag ska få träffas igen i Himmelriket när min stund är inne.
Det gör jag nog.
Om Gud finns och är god släpper han in mig, trots att jag inte gjort mig förtjänt av det. Och om Gud inte finns så är det som det är.
Då tog jag ett vackert farväl av Yngsten i dag. Då kommer vi båda att leva kvar som energistoft i Universums mångmiljardåriga historia, av få ihågkomna men ändå kvar som små moln av energi, på gott och ont.
Jag är glad åt Yngsten och sörjer honom av hela mitt värkande hjärta.
Hur det eviga livet är beskaffat det vet vi inte. Det är en dimension som inte är fattbart med våra begrepp.Och himlen är just till för dom som anser sig inte förtjäna att få komma dit. De som är perfekta skulle bara tycka att det inte var fint nog där…Har inga ord inför din sorg. Det är bland det värsta som kan hända att ens barn dör före en själv. Ingen har beredskap inför det.Försök att vara rädd om dig. Unna dig vila, promenader, tid att sörja… sök upp sådana som orkar lyssna… Var inte alltför tapper…
Nej, om vade som kommer efter livet – och döden – vet vi intet. Fast mitt eventuella förnuft säger att vi förvandlas till stoft, men mitt hopp säger att jag får träffa Yngsten igen.
Kram från mig…
Återgäldar med en lätt bakfull kram…
Jag vet inte men jag skrattar då jag får syn på Anna Ankas blogg på första sidan, höst upp.
Varför får jag en känsla av att din kommentar skulle gjorts i en annan blogg, eller åtminstone till ett annat inlägg i min blogg? Nåja, alla gör vi misstag. Det har till och med hänt mig.
Hur onaturligt det anses att barn dör före sina föräldrar framgår faktiskt av språket. När du förlorar dina föräldrar blir du föräldralös, om din make/maka dör, blir du änka/änkling, men vad kallar man en förälder som mist sitt barn? Det är ju fel att säga barnlös, då man faktiskt haft barn. Av de fyra språken jag kan, finns det inte något ord som motsvarar änka/änkling.
En skarp iakttagelse som jag aldrig själv gjort.
Det måste vara fruktansvärt för dig och dina nära.Var det ett hastigt slut, ellr var det väntat?Jag tror precis som du att man VILL ha ett hopp, för att det är svårt att ta till sig ett ”aldrig mer”.
Om du scrollar dig bakåt i min blogg får du svar på dina frågor. Ja, det var väntat men slutet kom som en knytnäve i magen trots det. Och det där med¨hoppet har du alldeles fruktansvärt rätt i, det finns där fast jag egentligen inte tror på det.
Håll i och håll om och jag kör inga floskler (men det är klart att man skall hoppas, det är en livlina) så jag hör av mig bloggspöke där.,
Återkom du, du är välkommen. Men just i dag ligger jag lågt med en lätt baksmälla.
Jag blev så gripen av din beskrivning om din sons sjukdom och sjukhusvistelser, om att kastas från hopp till förtvivlan och så drabbas av faktum att en son plötsligt inte är med längre, att jag kunde inte hålla tillbaka mina egna tårar. Sorg är så svår att hantera, svårast att bli vän med när den enbart river upp ens inre och alla helvetes kval gör sig påminda. Sitt inte ensam bara. Med Vänlig Hälsning / Sven
Tack, du verkar vara en människa med empati. Har inte suttit ensam förrän i dag. Min äldste har varit här i flera veckor, till efter begravningen i går. Efter den åkte han hem med sin käresta.
Värmer man inte varandra blir Sverige kallt…
Sverige ÄR kallt både beträffande utetemperatur och politik. Fast det finns värmande människor..
jag bär på en övertygelse om att man kommer att träffas igeni alla fall själsligenta hand om dig
Önskar jag kunde dela den övertygelsen till hundra procent , men jag är för mycket tvivlare. Fast jag hoppas naturligtvis att du har rätt.
Kramar om och stannar upp här en stund. Vet du, jag kände mig väldigt stressad nyss, men så fort som jag läste ditt inlägg blev jag lugn. Fick en frid, men kände också din sorg. Finns inga ord till tröst jag kan ge dig, för när ens barn dör före en själv är det svårt att acceptera och hantera. Tänker ändå att Yngsten nu har fått lite ro efter sjukdom och elände. Kram
I den bästa av världar hade Yngsten sluppit både sjukdom, elände och för tidig död och ändå fått ro, men nu lever vi inte i den bästa av världar. Tack i alla fall för tröstande ord.