På morgonen den 28 november 2009 dog min yngste son (Yngsten) i sviterna av en cancertumör i hjärnan. Han blev 34 år. Det var inte själva cancern som ändade hans liv. Tumören var knappnålsstor och under kontroll när han dog. Han dog av den oreda som tumören och behandlingen av den ställt till med i hans kropp. Operationen och bestrålningen orsakade en rad bieffekter som kroppen till slut inte klarade av.
Yngstens sjukdom förändrade mitt liv totalt. Jag levde som kriminell knarkare och satt i fängelse när jag fick ett telefonsamtal från hans mamma på min födelsedag i april 2008. Vid den tidpunkten hade han tillfrisknat från cancern. Hans mamma var förtvivlad och grät i telefonen:
- Jag tror att han har fått en stroke. Han sjönk bara ihop och var alldeles livlös. Nu ligger han på akuten. Läkarna tror inte att han överlever.
Där börjar historien om Yngstens sjukdom och död. Under hela förloppet bloggade jag ur mig oron, hoppet och sorgen. Här har jag samlat alla delberättelserna till ett som jag hoppas sammanhängande helt.
Det enda goda alltihop förde med sig var att jag på ögonblicket slutade knarka och blev en hederlig medborgare. Men priset för det var högt, alltför högt.
Ghost:/Privat för första gången – cancer, livet, döden.
Ghost:/Vem får betala för krisen och vem slipper?.
Ghost: Heldagsnöje på akutmottagningen.
Ghost:/Om Yngsten och champagne.
Ghost:/Om Yngsten och champagne.
Ghost:/Byråkratiskt hjärnsläpp om svininfluensavaccin.
Ghost:/Min svinkampanj har gett resultat.
Ghost:/Depressionen var benzosläpp!.
Ghost:/Hoppas det finns hårdrock och dödshjälp i himlen.
Ghost:/Om döden och klichéartade uttryck.
Ghost:/I dag begraver vi Yngsten.
Ghost:/När fan blir gammal blir han religiös.
Ghost:/Åt de döda ingen skatterabatt.
Ja, det var ett alldeles för högt pris som ni fick betala. Men jag kan ändå inte låta bli att känna någon sorts glädje av vad som kom ut av detta. Så här utifrån känns det som om Yngstens sjukdom och död gav dig livet. Usch, hoppas att du förstår vad jag menar. Jag läste din första länk och såg då att jag hade skrivit en kommentar:
”Att ha styrkan och envisheten och naturligtvis kärleken att se framåt och glädjas i de framsteg som görs utifrån de förutsättningar som nu finns är stort. Att inte låta sorgen över det som kunde ha varit förlama er, det är stort. Jag blev djupt tagen av din berättelse även om jag anat och förstått och läst att din son har varit svårt sjuk. Ditt inlägg har och kommer att ge andra i liknande situationer hopp. Det inger hopp även för oss som aldrig ens kommer i närheten av en sådan svår situation som det är när ens barn blir svårt sjuka.”
Kram
Jodå, jag förstår nog vad du menar. Och jag blir lite glad…glad är fel ord men jag hittar inget bättre just nu…att du försöker förstå och skänka hopp.
Man kommer inte ifrån det med livet i behåll, men det är djupt tragiskt att det ska ske så orättvist tidigt.
Min flickvän fick fler år, men det var ändå alldeles för tidigt.
Hon var rädd inför slutet, men bland det sista hon sa var: ”Jag har det bra nu!”
Jag gråter ofta när jag tänker på hennes öde, men saknaden kan jag hantera hyfsat. Att tänka på någon ny relation går inte.
Så man kan väl sammanfatta att det är hemskt att dö innan man är klar med livet och svårt att vara efterlevande.
Kram!
/Skvitt
Väl sammanfattat.
jag kommer att läsa alla inläggen varefter jag har tid.
Min medkänsla och mitt deltagande har du redan ♥
Hemikramar ♥