Ghost:/1900-talsliv del 24 (Ett frieri i Brisbane)

Rubrikerna om översvämningarna i Brisbane, Queensland, Australia, väcker ljuva minnen till liv. Inte översvämningarna men Brisbane.

Det var i min fjärran ungdom, måste ha varit 1961 eller 1962. Jag seglade som maskinbefälselev på Göteborgsrederiet Broströms, numera saligen avsomnat, kylfartyg Baltic Sea. Vi gick med en last bestående av diverse gods (bland annat tidskriften Playboy) från Kanada och USA på väg till Australien där vi skulle lasta kött, kött och åter kött för transport till Nordamerika.

Färden från Panamakanalens västra mynning över Stilla Havet till Australien tog tre veckor, veckor under vilka man inte såg något annat än obegripliga vattenmängder – stundom stilla, stundom stormpiskade – och på nätterna en fantastisk, underbar stjärnhimmel av en överväldigande skönhet och klarhet. Det väldiga havet och den oändliga stjärnhimlen kunde ha fått en pessimistiskt lagd människa att tycka att hon inte var något annat än en flugskit i universum, för att använda den gamle författaren Jan Fridegårds (tror jag det var) ord. Men jag var ung och optimistisk och gladdes i stället åt att jag fick vara en del av något oerhört stort, fascinerande och tjusigt.

Jag var ung – 17, 18 år – livet låg framför mig med alla sina möjjligheter och blodet bultade. Den första australiensiska hamn vi anlöpte var Brisbane. Vid den här tiden var  containerlastning inte uppfunnen så man kunde ligga i hamn upp till en vecka i sträck, till skillnad mot nu då lastning och lossning går så fort att sjömännen inte hinner sätta sin fot i land.

Mina äldre och mer erfarna kamrater förklarade att i Australien var skandinaviska, och i synnnerhet svenska, män så populära att man inte behövde ge sig ut på barer och andra etablissemang för att ragga damer. Det var bara att ringa ett sjukhus och bjuda in sköterskor och annan kvinnlig vårdpersonal till fest ombord  Vilket en av dem gjorde. Ringde alltså och bjöd in till fest två kvällar därpå.

Festkvällen slogs jag av häpnad. Kvinnor formligen strömmade ombord på båten. Det måste ha varit 40-50 stycken, i olika åldrar och av olika omfång och med olika utseenden, Djungeltrumman hade uppenbarligen dunkat fram festbudskapet över sjukhusen och trumman hade inte dunkat ohörd.

Jag och en ung, söt sköterska som hette Moira Murphy fann snart att vi trivdes i varandras sällskap och tillbringade större delen av kvällen tillsammans. Dock i all anständighet, inget one-night-stand där inte.  Sedan fortsatte vi att träffas varje kväll ute på stan och hemma hos henne. Några av dessa kvällar förekom oanständigheter, det medges i sanningens namn.

Den sista kvällen före Baltic Sea´s och min avfärd till Sidney hände det. Moira ställde en fråga som både överraskade och chockade mig en aning, ung och grön och oförberedd som jag var.

– Why don´t you stay in Australia and marry me?

Ungefär så. Jag hade en natt på mig att bestämma mig, i bästa fall några veckor innan vi skulle återvända till Nordamerika med vår last av fruset kött.

Något förvirrat, misstänker jag, förklarade jag att jag måste tänka på saken. Att byta liv, byta land och gifta sig är inte något man bestämmer sig för hux flux.Moira förstod. sa hon. Och det tror jag hon gjorde ty hon var förståndig. Jag skulle tänka över saken och tänkte gjorde jag under de kommande veckorna, mycket och intensivt. Erbjudandet var mycket lockande och jag kände mig naturligtvis gränslöst smickrad över att en flicka friat till mig, det första frieriet i mitt liv, men faktiskt inte det sista.

Till slut bestämde jag mig i alla fall för att fortsätta färden med Baltic Sea och åka hem till Sverige igen innan jag bestämde mig slutgiltigt. Jag tyckte inte jag kunde stanna i Australien utan att först förklara för min mor och min bror och ta farväl av dem.

Sedan rann alltihop ut i sanden. Moira och jag brevväxlade  och efter ett par år upphörde även det, sedan hon meddelat att hon träffat en annan man och att de skulle gifta sig.

Men jag har ganska ofta fantiserat om hur mitt liv skulle ha gestaltat sig om jag tackat ja till Moiras frieri och blivit australiensare med svenskt ursprung.

Annonser

Om ghostopinion

Det som är värt att veta märks av mina blogginlägg. Favoritcitat: "No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee." John Donne
Det här inlägget postades i Personligt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Ghost:/1900-talsliv del 24 (Ett frieri i Brisbane)

  1. Kalle skriver:

    Läser och förundras över hur varje litet val avgör avgör vårt öde. Hade du stannat i Australien så blev förmodligen inte just den här kommentaren nedtecknad här.

    • ghostalive skriver:

      Visst är det så att mycket av våra liv slumpmässigt styrs av tillfälliga val. Men jag är glad att det blev som det blev, du förstår säkert varför. Det är som nåt slughuvud har sagt: En fjärils fladdrande i Amazzonas kan orsaka en storm i Karibiska havet. Eller något ditåt.

  2. Gloria skriver:

    Ah! Så sött!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s