Ghost:/Abusara, ett besök från mitt förflutna

– Do you play chess?

Den som frågade var en storväxt, svart man vid bordet intill mitt. Vi befann oss på ett studenthak i en svensk universitetsstad där jag var nyinflyttad. Året var 1983. Jag hade ingen anknytning till universitetet utom att jag bodde granne med studentkvarteteren och därför för enkelhetens och lättjans skull brukade tillbringa en del kvällar på akademikerhaket där ingen någonsin frågade efter id-handlingar och om man var akademiker.

Jag svarade som det var, att jag visste hur schackpjäserna får förflyttas men spela…nä, det kan jag inte. Just i den stunden inleddes en lång vänskap.

Vi kom i samspråk och det visade sig att Abusara (det betyder Saras pappa på arabiska, ett smeknamn han tog och fick åtta år senare då han blev far till ett flickebarn som döptes till just Sara) var lika nyinflyttad i staden som jag. Han kom från Sudan, hade studerat till läkare i Tyskland och var i Sverige för att specialisera sig till barnläkare.

Till Sudan kunde han inte återvända så länge som samma typ av regim var kvar vid makten, och sådan är den än i dag. Han var oppositionell och kommunist, visade det sig, och den kombinationen garanterade att han skulle bli fängslad och kanske torterad och avrättad om han någonsin satte sin fot på sudanesisk mark igen.

Han var – och är – en kunnig, beläst och vänlig man exakt lika gammal som jag själv. Vänlig men principfast och med mycket bestämda åsikter om hur världen borde se ut, och det utseendet skulle inte ha några drag av kapitalistiskt röveri, svält och politiskt förtryck. Det var åsikter vi delade fast vi kunde ha rätt vildsinta diskussioner. Fast det inte var hans plan blev han kvar i Sverige och så småningom svensk medborgare.

Men nu går jag händelserna i förväg. Efter den första kvällen på studenthaket kom vi att umgås regelbundet i omkring tio år framåt, flera gånger i veckan. Han kom och hälsade på mig och mina pojkar (jag var frånskild men sönerna bodde hos mig), vi hälsade på honom (vi bodde bara 400-500 meter från varandra, visade det sig), vi gick på krogen och roade oss och raggade ibland, han inbjöd till fester med afrikaner i förskingringen, och vi diskuterade och diskuterade och diskuterade.

Under tiden knöt han allt starkare band med den kvinna som hade undervisat honom i svenska för invandrare och framåt slutet av 1980-talet var de ett par vilket resulterade i det flickebarn som såg dagens ljus 1991. Det bidrog förstås till att Abusaras och mitt umgänge mattades en del.

Men huvudorsaken till att vi skildes åt var att jag gick in i drogfällan i början av 1990-talet. Amfetaminet tog över och var snart min ständiga vän, och den som har tjacket som vän struntar i andra vänskaper. Abusara och jag träffades visserligen då och då, men det var flyktiga möten utan det gamla djupet. Dels ville jag inte att han skulle förknippas med en kriminell knarkare och få polisögon på sig (så pass mycket moral och förstånd hade jag i behåll; risken för guilt by association och därmed åtföljande obehag fanns)), dels gör tjacket brukaren ytlig och rastlös och när jag åkte in på en femton månader lång volta bröts vår kontakt praktiskt taget helt och hållet.

Men inte riktigt ändå. Jag träffade honom och hans dotter Sara kanske fyra, fem gånger när hon var sju, åtta år. Men därefter var det slut.

Nåväl, förra året när jag varit drogfri i tre år bestämde jag mig för att ringa honom. Numret hade jag naturligtvis slarvat bort och glömt men det var enkelt att få fram, bara att gå på hans sambos namn.

Abusaras dotter, nu 19 år, svarade. Jag presenterade mig. Och under över alla under:
– Jag kommer ihåg dig, sade hon, till och med i ett vänligt tonfall.

Vi pratade en stund om de gånger vi setts när hon var liten flicka och till slut bad jag naturligtvis att få prata med Abusara.
– Han är i Tyskland och blir kvar där ett tag, förklarade hon. Men om jag får ditt nummer ska jag be honom ringa.

Därefter gick tiden, och fortsatte att gå. Ingen Abusara hörde av sig. Jag tänkte att han har väl fått nog av mitt drogande och min kriminalitet och vill inte ha mer med mig att göra, och vad kan jag egentligen säga om det. Han kan ju inte veta att jag lagt av och jag tänker inte ringa igen och verka efterhängsen. Han är i sin fulla rätt.

Men så i går eftermiddag då jag satt på kvarterskrogen och just skulle sätta gaffeln i pannbiffen ringde mobilen. Jag kände omedelbart igen hans djupa röst och fick en konstigt varm känsla i mag- och hjärttrakterna. Och mirakulöst nog flöt vårt samtal på som om det varit avbrutet bara några dagar, men så är det ju med riktigt nära vänner som man känner väl och litar på och har förtroende för. Det visade sig att han haft cancer precis som jag har men att han nu är botad. Hans dotter Sara pluggar i New York (eller om hon är där av något annat skäl, i glädjen och förvirringen kan jag ha missuppfattat nåt). Själv hade han befunnit sig i Tyskland nästan oavbrutet och inte tyckt det var någon idé att ringa förrän han kommit till Sverige igen och vi kunde träffas.

Jag berättade givetvis det mest sorgliga, Yngstens död, och om Äldstens och min egen cancer. Men också om det mest glädjande, att jag har befriat mig från amfetaminet, att jag blivit farfar och att Äldsten och jag fortfarande har ett kärleksfullt förhållande.

Resten får vänta. Om ett par veckor kommer Abusara och hälsar på mig. Det är bland det roligaste och mest värmande som hänt mig under senare år. Nästan i klass med Lilla Miraklets födelse, men inte riktigt.
Vi kommer säkert att prata mycket gamla minnen och rekapitulera våra liv efter det att våra vägar skildes. Lika säkert kommer vi att diskutera den amoklöpande kapitalismen och de folkliga upproren i norra Afrika och vad de kan komma att leda fram till.

Det ser jag fram emot. En gammal vänskap som delar med sig en del av sin kunskap.

Annonser

Om ghostopinion

Det som är värt att veta märks av mina blogginlägg. Favoritcitat: "No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee." John Donne
Det här inlägget postades i Personligt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Ghost:/Abusara, ett besök från mitt förflutna

  1. Bravadkvinnan skriver:

    Det är precis såhär det ska vara med sanna vänner…

    Jag blir både glad o sorgsen av ditt inlägg, överleva sitt eget barn kan jag bara gissa mig till hur det är! Men att träffa en sann vän efter flera år o prata som om man sågs igår är en härlig känsla.
    Hoppas det blir ett lyckat återseende…

  2. Tack för att du delar med dig av din historia.
    Vad glad jag är att han ringde!
    Tummen upp för dig Ghost! Och för en berättelse ur verkligheten
    som berörde mig på djupet!

  3. MadamX skriver:

    Jag blir väldigt rörd av din historia. Den bevisar så väl att vänskap överbrygger det mesta.

    Kommer du ihåg att jag berättade i vintras att jag bestämt mig för att ta kontakt med alla som betytt något för mig under mitt liv? Upprinnelsen var min ungdomsväns begravning och att han och jag senaste gången vi träffades, på en annan ungdomsväns begravning, bestämt sa att vi måste träffas. Vi hann aldrig göra det. Jag jobbar nu på att ta kontakt med alla men jag måste säga att ingen har hittills visat upp någon äkta sann entusiasm. Okej, visst har de blivit glada, men åren har gått, vi har alla blivit äldre och däremd utvecklats åt olika håll. Den gemenskap som vi delade finns inte kvar längre.

    Är Abusara den det verkar som så kommer du inte sitta där och humma om vädret som jag får göra, utan ni tar upp er vänskap där den slutade.

    • ghostopinion skriver:

      Visst kommer jag ihåg, helt dement har jag inte blivit ännu. Tråkigt att dina kontaktförsök inte mötts av större entusiasm men det är trots allt skillnad på ytlig vänskap och djup vänskap.

      Med Abusara är det precis som förr redan. Vi har mejlat varann några gånger med samma glada, småelaka gliringar som vi brukade ge varandra förr i tiden. Blandat med allvarligt mejlprat om gamlas och ungas cancrar.
      Avslutat med ”I embrace you, old man”.
      Det blir skitbra när vi ses om några veckor.

      • MadamX skriver:

        I några av fallen handlade det om extremt djup vänskap så graden av vänskap är nog inte avgörande. Däremot var vi ganska unga, ca 18-25 år, och minst lika lång tid, ja ännu längre, har gått sen sist.

  4. Jag skriver:

    Tårögt glad för din skull. Så härligt.

    • ghostopinion skriver:

      Men gladast är nog jag, fast jag gärna delar med mig .Det visar sig att han bott i Tyskland de senaste sju åren och och bara varit på snabbvisiter hos exsambon och dottern, vilket förklarar att han dröjt med att höra av sig.

  5. HEMIMAMMA skriver:

    Så underbart!!! jag blir alldeles glad i hela magen!! =0)

    Massor av hemikramar och tillrop!! ♥

  6. ghostopinion skriver:

    Jag är glad åt att du och andra delar min glädje.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s