Ghost:/En ohygglig jobbnatt

I början av 1970-talet jobbade jag som nattredaktör på en mellansvensk tidning. Min uppgift var att göra det slutgiltiga urvalet av vilka nyheter, reportage och bilder som skulle publiceras i påföljande dags tidning och att göra layouten av förstasidan.

Till min hjälp hade jag en biträdande nattredaktör och en nattreporter. Biträdande nattredaktörens jobb bestod huvudsakligen i att layouta insidorna och att fungera som bollplank för nattredaktören. Nattreportern kan vi bortse från här, det är biträdande nattredaktören – vi kallar honom Christian – som är den tragiska huvudpersonen. Christian bodde tillsammans med sin sambo och två tonårsflickor i en lägenhet ovanpå redaktionen.

I jobbrutinerna ingick att kvällsreportern vid 23-tiden varje kväll skulle ringa till polisen för att höra efter om något nytt hade hade hänt på olycks- eller brottsfronten.

Men den här kvällen kom kvällsreportern till mig redan vid 22-tiden och sa att han hade polisen på tråden och att vakthavande befäl absolut ville prata med tjänstgörande chef på redaktionen.
– Vafan, sa jag, har du ringt redan. Det är för tidigt.
– Det är polisen som har ringt hit, sa reportern. Ska jag koppla in honom?

Vakthavande polisbefäl lät märkbart pressad och tagen.
– Jobbar Christian X i kväll, frågade han.
– Javisst, svarade jag. Hurså?
– Jag har något tragiskt att berätta, sa polisen. Hans båda döttrar har omkommit i en trafikolycka för några timmar sedan. De var passagerare i en bil som körde in i en bergvägg. Jag tänkte…ja…att det är bättre att du får berätta det för honom än att poliser kommer och gör det. Du som känner honom.

Jag blev alldeles stel. Först och främst av det fruktasvärda besked jag nyss fått och hur jag skulle kunna berätta för Christian och hur han skulle ta emot det förödande budskapet, men i bakhuvudet surrade också frågan hur fan vi skulle kunna få ut morgondagens tidning.

Jag bestämde mig snabbt för att det fick gå hur det ville med den saken.

– Jag berättar, sa jag till vakthavande. Tack för att du ringde.

Sedan tog jag med Christian in i fikarummet, bad honom sätta sig ner och så berättade jag så skonsamt jag kunde. Problemet var förstås att en sån fruktansvärd sak kan man inte berätta skonsamt hur gärna man än vill.

Christian blev likblek i ansiktet och sa ingenting på en lång stund.
– Hur ska jag kunna tala om det här för flickornas mamma, mumlade han sedan. Å herregud.

– Du måste ju, sa jag. Du kan inte låta henne läsa om det i tidningen i morgon. Ta ledigt nu och gå upp till henne.

Hur han klarade av att informera sin sambo vet jag inte, inte heller vilka sorgens scener som utspelade sig i lägenheten ovanpå den natten.

Men jag vet att tidningen blev kraftigt försenad och att extrainkallade tidningsbud höll på med distributionen till långt fram på dagen.

Det rörde mig inte i ryggen.

*

Annonser

Om ghostopinion

Det som är värt att veta märks av mina blogginlägg. Favoritcitat: "No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee." John Donne
Det här inlägget postades i Döden och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Ghost:/En ohygglig jobbnatt

  1. Vilken oerhört sorglig berättelse!
    Och vilken styrka det måste ha krävts av dig för att kunna berätta
    för honom att hans liv just slagits i spillror.
    Det måste ha varit otroligt svårt.

  2. ghostopinion skriver:

    Det utan konkurrens svåraste jobbpass jag någonsin upplevt. Och beträffande styrka…man måste göra vad man måste göra. Den verkliga styrkan krävdes av Christian och hans sambo.

  3. MadamX skriver:

    Hur gick det sen för Christian och hans sambo?

    Det är ett helvete att vara budbärare av så hemska besked, man vet aldrig hur mottagaren reagerar. Förbannat strongt gjort av dig, Spöket!

    • ghostopinion skriver:

      De sörjde svårt men åtminstone Christina fortsatte jobba efter nån vecka. Ett, två år därefter flyttade jag från staden men jag tror de klarade sig, svårt själsligt ärrade förstås men livet fortsatte.

  4. HEMIMAMMA skriver:

    Verkligheten knackar på ibland… =0(

    Jag undrar om de tänker på det någon gång, skvallertanterna på Aftonbladet och EX som exploaterar folks sorg och förvandlar det till känsloporr??

    Mycket tänkvärt och så strongt av både dig och dem ♥

    Hemikramar ♥

  5. ghostopinion skriver:

    På den tiden hade inte det falska känslopjunket i människors sorg vunnit insteg i tidningarna, inte ens i kvällspressen, om jag minns rätt.Har för mig att det var någon gång i mitten av 1970-talet diskussionen bland journalister började om att man skulle ”komma närmare mänskorna” och sedan har det bara accelererat å det vidrigaste.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s