Ghost:/1900-talsliv del 29 (Sköldpaddsfäktning i Pamplona)

Sommaren 1970 besökte jag tillsammans med tre kamrater fiestan i Pamplona (det var på den resan jag å det osannolikaste bland 40 miljoner spanska invånare råkade träffa en gammal kompis, något jag berättat om i inlägget ”Underskatta aldrig slumpen, eller hur jag stötte ihop med min gamle vän Carlos”).
Fiestan i Pamplona är världsberömd, dels av egen kraft, dels för att Ernest Hemingway har skrivit om den. Fiestans nav är tjurfäktning men vi var inga ”aficionados”, vi var där för folkfestens och festandets skull, i likhet med de flesta utlänningar. Ty folkfest är det. Mellan ungefär kl 6 och 8 varje morgon är det någorlunda lugnt, och då bör man förstå ”någorlunda lugnt” som något högst relativt. Resten av dygnet är det full fart, dansande grupper av spanjorer överallt, högljudd och glad musik i varje vrå, tjurrusning på gatorna och inte minst ett ihärdigt caféliv med drycker av alla de slag. Efter den dryga vecka fiestan pågår är man totalt urlakad till både kropp och själ om man varit flitig och lagt manken till.

Nåväl, en sen natt (eller tidig morgon) satt mina två svenska kompisar, Carlos, ytterligare en svensk samt två amerikaner vid ett av de många caféer som är belägna runt plazan i centrum av Pamplona för att läska oss. Fram kommer en spanjor bärande på en liten väska och säger något på spanska. Carlos översätter för oss andra som är måttligt spanskkunniga:
– Om vi bjuder honom på något att dricka får vi se på sköldpaddsfäktning.
Vi sitter som frågetecken.
– Vaddå sköldpaddsfäktning?
Spanjoren ser hemlighetsfull ut och säger något till Carlos.
– Först något att dricka, sedan får vi se.
Vi beställer in en flaska vin och bereder plats för sköldpaddsfäktaren vid bordet. Sedan han tagit en klunk börjar han rota i sin väska och plockar först fram ett salladshuvud, sedan en liten sköldpadda. Placerar sköldpaddan vid bordets ena ände, river av ett salladsblad och sätter sig med det i handen vid andra änden.
Sköldpaddan sätter full fart mot salladsbladet och när den efter några minuter är bara millimeter från målet sliter spanjoren bort det och utropar:
– Olé!

En hel hop andra cafégäster hade under tiden flockats vid vårt bord för att åse föreställningen som blev en omedelbar och stor succé. Vid sköldpaddans andra, tredje och fjärde vända ropades det unisont ”olé”, precis som publiken sägs göra vid en riktig tjurfäktning. Därom vet jag intet ty någon riktig tjurfäktning bevittnade jag aldrig.
Jag nöjde mig med sköldpaddsfäktningen som var helt oblodig. Sköldpaddan fick också så småningom salladsbladet den kämpat så hårt för.
*

Annonser

Om ghostopinion

Det som är värt att veta märks av mina blogginlägg. Favoritcitat: "No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee." John Donne
Det här inlägget postades i Personligt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ghost:/1900-talsliv del 29 (Sköldpaddsfäktning i Pamplona)

  1. HEMIMAMMA skriver:

    Det låter som värdig fäktning… =0)

    Hemikram ♥

  2. ghostopinion skriver:

    Värdig och festlig…festande, menar jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s