Ghost:/1900-talsliv del 36 (Ingenting lyckas enligt plan)

Håller just på och läser romanen Good as Gold av Joseph Heller, författaren som skrev Moment 22, boktiteln som sedan dess levt kvar som beskrivning av en situation där ett förhållande låser eller tar ut ett annat förhållande så att man inte kan ta sig ur sitt predikament. Man står där man står, eller sitter där man sitter och kan inte göra något åt saken.

I Good as Gold finns ett kapitel som heter Ingenting lyckas enligt planen. Hur sant är inte detta. Man stakar ut en väg och så stöter man på en tuva som stjälper lasset och man får börja om på nytt. Ingenting av det man tänkt ut går enligt plan. Några exempel från mitt levande liv:

När jag var tonåring ville jag bli pilot. Vid 16 års ålder kunde man söka till Flygvapenpojkarna, tror jag det hette, en förberedande kurs på Ljungbyhed i Skåne med stenhårda intagningskrav som jag klarade galant. Utom på en punkt. Sedan späda barnaår hade jag haft problem med mina hörntänder. Dessa tandproblem utgjorde hinder för framtida flygarutbildning.

Flygardrömmarna lyckades inte enligt planen.

Jag hade viss studiebegåvning men de rigorösa och inrutade studier som skolsystemet erbjöd var mig motbjudande. Jag var ohjälpligt skoltrött. I stället sökte jag en internutbildning till fartygsmaskinbefäl hos det numera avsomnade rederiet Broströms i Göteborg. Först ett års praktik till sjöss med vilket jag trivdes ypperligt, utom med det stenhårda klassamhället ombord. En befälselev fick inte umgås med manskapet ens under permissioner i i hamn, detta  var ett antal år sedan, tror knappast att så stränga regler fortfarande gäller. Mot detta bröt jag i den franska hamnstaden Le Havre och fick permissionsförbud ända tills vi var hemma i Göteborg igen. För att jag som blivande maskinbefäl tog mig friheten att på fritid i hamn umgås med simpelt manskap.

Därefter skulle jag påbörja verkstadsutbildning. Det var en sannskyldig pina. De första tre veckorna fick jag stå och fila i metallstycken. Tristessen var bedövande. Pedagogik var förmodligen ett okänt ord för  skolans ledning. Jag såg framför mig åratal av filande leda varvad med besvärliga teoretiska studier. Jag hoppade av maskinbefälsutbildningen, köpte för en billig penning en motorcykel som gick sönder i Surte strax norr om Göteborg och fick lift av  en vänlig bilist. När  jag kom med bil och släpkärra  för att forsla hem hojen några dagar senare var den försvunnen och jag har inte sett röken av den sen dess.

Fartygsmaskinbefäldrömmarna lyckades inte enligt planen.

Sedan gjorde jag lumpen och efter det blev jag antagen till en chefsutbildning inom Kooperativa Förbundet, nuvarande Coop, praktik varvad med teori. Den som aldrig har jobbat i affär, butik eller varuhus har nog svårt att föreställa  sig vilka svinaktigheter kunder kan utsätta personal för. Personalen förväntas svälja förtreten och upprepa för sig själv att ”kunden har alltid rätt”. Nu är jag en sån sort att jag har svårt att stillatigande ta emot förolämpningar och svinhugg varför jag efter tio månaders praktik – varvad med teori – på Domusvaruhuset i Skövde hade fått nog. Jag gick därifrån på dagen. Jag insåg att risken annars var överhängande att jag skulle hamnat i handgripligheter.

Chefskarriären inom kooperationen lyckades inte enligt planen.

Nu bar det sig inte bättre än att dagen därpå återfanns i lokaltidningen en annons om ett jobb inom en bransch jag aldrig haft en tanke på att ägna mig åt. Det hade med journalistik att göra, och jag hade aldrig skrivit nånting annat än mediokra skoluppsatser och brev hem till mor när jag var till sjöss. Men jag tog mod till mig och skickade in en ansökan, blev kallad till  intervju och några dagar senare fick jag ett samtal med beskedet att jobbet var mitt.

Skrivarjobbet lyckades inte enligt planen. Jag hade ju aldrig haft någon plan för journalistik. Det var nog just avsaknaden av plan som gjorde att jag blev kvar i den branschen i mer än 25 år. Ingenting går enligt plan, oavsett om plan finns eller inte finns.

Några år senare blev jag häftig och passionerat  förälskad, och det var ömsesidigt. Vi gifte oss, inte hals över huvud utan när vi kommit fram till att det här var nog nånting som skulle hålla livet ut. Sådan var planen. Barn kom. Men så dök det upp tuvor, den ena efter den andra. Detaljerna ska jag bespara er. Men så småningom välte lasset.

Det livslånga äktenskapet lyckades inte enligt plan.

Så där håller livet på. Men i slutänden finns det en sak som går som man tänkt sig, det kan vi vara helt övertygade om.  Livets plan är att vi alla ska dö.

Det kommer att lyckas enligt plan. Det känns betryggande.

*

Om ghostopinion

Det som är värt att veta märks av mina blogginlägg. Favoritcitat: "No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee." John Donne
Detta inlägg publicerades i Ett 1900-talsliv - min barn- och ungdom och märktes . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Ghost:/1900-talsliv del 36 (Ingenting lyckas enligt plan)

  1. HEMIMAMMA skriver:

    Lilla miraklet då? Hon måste väl ändå vara enligt planen ? =0)

  2. skvitt skriver:

    Och så hoppas jag att livets plan låter vänta på sig!
    /Skvitt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s