Ghost:/Barn, barnbarn, livet och döden

T v Leah som nyfödd, t h Emil som nyfödd. Visst är de lika varandra! 

De senaste åren har jag levt tätt inpå döden, så tätt att den krupit in under mitt skinn och förmörkat mitt sinne. De senaste åren har jag också levt tätt inpå livet, så tätt att det krupit in under mitt skinn och lyst upp mitt sinne.

Lilla Miraklet gäspar i farfars (mina) armar. Så rolig är jag!

Jag börjar med mörka döden för att kunna avsluta med ljusa livet. I slutet av november 2009 dog Yngsten vid 34 års ålder efter en lång tids sjukdom (läs här: Yngstens sjukdom och död). Jag blev djupt nere men framåt våren 2010 hade jag börjat återhämta mig. Ungefär samtidigt fick Äldsten en skrällande, envis hosta som inte ville ge med sig. Någon gång i juni uppsökte han till vårdcentralen som inte kunde diagnosticera utan remitterade honom  till Universitetssjukhuset i Örebro för vidare utredning. En dag i juli 2010 fick jag ett telefonsamtal från Äldsten, ett lyckligt samtal. – Pappa, du ska bli farfar! Jag blev glad som en speleman men det fick jag inte vara länge. Dagen efter fick jag ett nytt telefonsamtal. – Pappa, min hosta beror på lungcancer. All min glädje över att bli farfar dränktes av en fruktansvärd, gnagande oro. Jag googlade på Äldstens typ av cancer (småcellig lungcancer) och fick veta att det är en mycket aggressiv sjukdom. 85 procent av de drabbade dör inom fem år. Tiden gick. Äldsten bestrålades och genomgick cellgiftsbehandling. Ett tag såg det ljust ut. Tumören var borta.

I september fick jag själv besked om att jag hade prostatacancer. Senare på hösten fick Äldsten efter en rutinkontroll veta att en ny tumör växt fram nära den första. Sedan, under det närmaste ett och ett halvt året, kom metastaserna som på ett pärlband. I hjärnan, i andra lungan, i ryggen, höften och benet samt i levern. Samtidigt som döden invaderade Äldstens kropp växte livet i hans sambos. Lilla Miraklet kom till världen sen vinter/tidig vår 2011 och skänkte glädje, lycka och hopp hos oss alla. Men Äldsten blev allt sämre. Inga behandlingar hjälpte. Benen vägrade fungera och han blev rullstolsbunden. Hans kropp blev svagare och svagare men märkligt nog tycktes hans psyke bli starkare och starkare ju längre sjukdomen fortskred.

Då gjorde livet sig påmint igen. På hösten 2011 stod det klart att Lilla Miraklet – Leah – skulle få ett syskon. Ungefär samtidigt stod det lika klart att Äldsten inte skulle överleva sin cancer, även om vi, hans närmaste, hyste ett hopp som vi innerst inne visste var fåfängt. Och ungefär samtidigt fick jag besked om att jag själv var botad från min prostatacancer. Vid det tillfället klandrade jag allvarligt den gud som jag inte tror på för att han låtit mig bli frisk medan han överlåtit mitt yngsta barn till döden och stod i begrepp att göra detsamma med mitt äldsta.

Den 20 maj dog Äldsten, 38 år gammal (Äldstens cancer och död). Tre dagar tidigare hade han gift sig med sitt livs älskade. Den 7 juli kom deras andra barn och mitt andra barnbarn till världen. Lilla Miraklet (Leah) fick sällskap av Mirakelkrabaten (Emil). I dagligt tal kallar jag dem Pyret och Krabaten.

Jag har som sagt haft döden tätt intill mig de senaste åren, mina allra närmastes, mina båda barns död. Tycker jag synd om mig själv? Ja, det gör jag. Jag har varit så nära en depression som jag tror en människa kan komma. Lie elakt och självironiskt har jag tänkt på mig själv som ”Bloggaren av den sorgliga skepnaden”. Jag som varit en flitig bloggare under flera år har inte kunnat samla tankarna till nästan ett enda inlägg och har mest suttit och legat apatisk och overksam. Det som hållit mig kvar när jag vandrat i dödsskuggans dal är livet, det nya och fortsatta livet: Leah och Emil, Lilla Miraklet och Mirakelkrabaten, Pyret och Krabaten (kära barnbarn har många namn). Tack för att ni finns, mina älskade småttingar. Livet måste gå vidare och det gör det, tack vare er.

Fler bilder: Leah och Emil, mina barnbarn – bilder, Kärlek, Min familj, Cancerjournal