Ghost:/Döden och främlingskapet

Jag har ingen statistik att stödja mig på men jag är ganska säker på att majoriteten av svenskarna (och västerlänningarna) aldrig har sett en  död människa. Svenskar dör på sjukhus eller institution och anhöriga och vänner får inte tillfälle, eller vill inte, se den döda kroppen, liket. Därav vårt främlingskap och vår skräck för döden. För hundra år sedan, då Sverige fortfarande till stor del var ett bondesamhälle, hade så gott som alla, inklusive barnen, sett en död farmor, farfar, mormor eller morfar eller ett dött syskon. Liket lades i rummet i den trånga stugan, för var och en att beskåda och ta farväl av.

Själv har jag av nödvändighet haft många tankar om döden de senaste åren eftersom båda mina söner gått bort, i min närvaro. Yngsten på hösten 2009 vid 34  års ålder, Äldsten på våren 2012 vid 38 års ålder.

Jag var med vid bådas dödsögonblick. Sorgligt, oändligt sorgligt, men ingen av deras dödar framkallade dödsfruktan hos mig. Däremot fick jag skräck för själva döendet, kampen för livet och mot försvinnandet och lidandet före döden.

Yngstens och Äldstens dödar var på ett sätt väldigt lika, på ett annat sätt helt olika. De dog båda två unga, båda två med cancer som grundorsak, men det fanns också avgörande skillnader.

Yngstens hjärntumör och behandlingen (kirurgi och strålning) hade åsamkat honom allvarliga skador i hjärnan. Balans, minne och medvetande var inte som de skulle vara. Han förstod helt enkelt inte att han var på väg att dö. Han låg långa tider på sjukhus, som mest sju månader. Hans immunförsvar var inte bara utslaget, det hade dessutom vänt sig emot honom, blivit hans fiende och angrep hela hans organism, framför allt lungorna.

Hans sista tre dygn var ett fysiskt lidande utan like. Han låg och flämtade och kippade efter luft. Äldsten och jag hade tillbringat två veckor vid hans sida på sjukhuset och tvingades bevittna denna kamp för syre. Läkaren – en förträfflig man som hade gjort allt vad han förmådde – påstod att Yngsten inte led tack vare de kraftiga morfindoser han fick. Men det hände något som gjorde att vi betvivlade avsaknaden av lidande.

Något dygn före döden sket Yngsten på sig. När sjukhuspersonalen skulle byta på honom gjorde han motstånd. Äldsten och jag befann oss utanför sjukrummet. De två undersköterskorna kom ut och bad oss att komma in för att han skulle bli lugn. Så snart vi hade stigit in i rummet och tog i och pratade med honom blev han lugn och lät sig bytas på.

Han hade alltså ett medvetande, trots morfinet, som gjorde att han både kunde göra motstånd mot bajsbytet (som han förmodligen betraktade som skämmigt och förnedrande) och att han lugnade sig när hans närmaste och käraste kom in i rummet. Alltså måste han också ha haft ett medvetande som gjorde att han led.

Det var efter det som jag gjorde det till min bestämda uppfattning att dödshjälp måste legaliseras i de fall då ingen räddning finns. Att låta människor ligga och lida i onödan är barbariskt.

Yngstens död innebar att han fick frid. Döden var en befrielse. Däremot var döendet ett stort lidande.

Äldstens död var liknande men ändå helt annorlunda. Den överväldigande skillnaden var att han var helt medveten om att han skulle dö. När han i vintras fick läkarbeskedet om att inget mer fanns att göra mot hans cancer, efter nästan två års kamp mot sjukdomen, var han pappa till Lilla Miraklet (Pyret), ett år, och det andra barnet, Pysen, var på väg. Tyvärr fick han aldrig se sin son som föddes ca en och en halv månad efter hans död.

Han led i likhet med Yngsten fysiskt, blev rullstolsbunden och hade smärtor. Men hans mentala smärta kan jag inte föreställa mig, trots att jag ständigt gör väldiga ansträngningar för att försöka sätta mig in i hans situation. Det är omöjligt. Jag kan inte ens ana hans känslor i medvetandet om att döden var nära när han och hans älskade kvinna äntligen hade blivit ett par på riktigt, när han hade fått en kär, kär dotter (han var en underbar pappa mitt i sjukdomen) och var på väg att få en lika kär son.

Hur ska man kunna tänka sig in i det psykiska lidande vetskapen om att man inom kort kommer att dö innebär i den situationen?

Den 17 maj gifte sig Äldsten och hans älskade. Tre dagar senare, den 20 maj dog han. Tidigt på morgonen ringde min kära svärdotter och berättade att det inte gick att få liv i Äldsten efter natten (han hade bestämt att han ville dö hemma, inte på sjukhus). Han var medvetslös men andades och var vid liv. Jag ringde en vän för att få skjuts till Äldstens dödsbädd. Jag förstod vad klockan var slagen. Resan tog en timme och tjugo minuter ungefär.

Ungefär trekvart efter min ankomst drog Äldsten sin sista suck. Andhämtningen hade blivit svagare och svagare, och den sista inandningen var bara en ytterst svag pust. Hans älskade höll hans ena hand när han dog, jag höll den andra.

Jag vill gärna tro att han väntade med att dö tills jag hade kommit. Hans älskade säger att hon är säker på att det är så. Hon hade viskat i hans öra att jag var på väg och tror att han höll sig vid liv tillräckligt länge för att vi skulle kunna ta farväl, på samma sätt som han hade hållit sig vid liv tillräckligt länge för att de skulle hinna gifta sig.

Den ene av mina söner dog alltså förmodigen med ett större fysiskt lidande, och den andre med ett större psykist. Men vem vet? De döda kan inte tala och berätta.

Hur som helst har jag stiftat nära bekantskap med döden, vilket jag på sätt och vis är tacksam för. Naturligtvis hade jag hellre sett att mina söner fått fortsätta att leva och att den naturliga ordningen följts, att jag dött före dem. Men när det nu inte blev så är mötet med döden ovärderligt. Jag led inte av någon särdeles dödsskräck tidigare, men nu efter att ha konfronterats med den två gånger har jag lärt mig att det inte är döden jag ska frukta, utan döendet. Jag känner inte längre främlingskap inför döden.

Det finns inget att vara rädd för. Om man,  som Äldsten var,  är kristen kan man tryggt lita på att man hamnar i Guds trygga famn. Om man som jag är materialist kan man vara lika trygg i vetskapen om att när döden infinner sig och medvetandet slocknar är allt lidande över.

Men så länge man lever finns sorgen där som ett öppet sår. Även lite glädje och lycka. Livet, så som det är, ska ju gå vidare.

Om ghostopinion

Det som är värt att veta märks av mina blogginlägg. Favoritcitat: "No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee." John Donne
Det här inlägget postades i Äldstens cancer och död, Cancer, Cancerjournal, Min familj, Yngstens cancer och död och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

27 kommentarer till Ghost:/Döden och främlingskapet

  1. Svante skriver:

    Jag är inte heller rädd för döden, men jag är livrädd att få hjälp av vårdföretag, som Carema att komma dithän.
    Svante

    • ghostopinion skriver:

      Jag bär sedan ett par år ständigt en skrivelse i min plånbok. Där står så här: ”Till berörd sjuikvårdspersonal. Min vilja i händelse av olyckshändelse eller sjukdom. Om jag hamnar i en situation där jag inte förmår att själv styra över mina handlingar och i vilken jag saknar kontroll över min tillvaro: I sådant fall motsätter jag mig bestämt att livsuppehållande åtgärder av vilket slag det vara må sätts in.”
      Om detta hade Äldsten och jag flera diskussioner och han förstod mig till fullo. Nu har jag även pratat med hans älskade, min svärdotter och min närmaste jämte Pyret och Pysen, så att hon vet att jag inte vill hållas vid konstgjort liv.

  2. Anna skriver:

    Fin text. Svårt att kommentera. Men man behöver inte vara kristen för att uppleva ”näradödenupplevelser” som en känsla av ljus och lycka har jag förstått. Men om dessa upplevelser speglar den slutliga döden vet förstås ingen.
    Och nu gör jag mig skyldig till att fråga en fråga du fått tusentals gånger förut och kanske hatar: Har man någon medicinsk förklaring till att båda dina söner fått cancer vid så ung ålder?

    • ghostopinion skriver:

      Jag vet att texten är svår att kommentera eftersom den handlar om så djupt personliga och privata och ”mystiska” (hittar inget bättre ord för ögonblicket) erfarenheter, så var inte bedrövad. Beträffande cancern vid unga år finns inget vettigt svar. Som du kanske vet är cancer inte en sjukdom utan ca 200. Yngsten och Äldstens cancrar var av helt olika typ, och själv har jag drabbats av en sort som inte har något samband med någon av deras (fast jag är frisk nu, tråkigt nog, helst hade jag velat byta med någon av mina söner, eller givit mitt liv för båda två). När det gäller nära-döden-upplevelser har jag varit med om det väldigt akut. Jag fick en bajonett instucken i bröstkorgen 1999 (sånt händer i det kriminella livet), den träffade hjärtväggen men gick inte igenom, och 3,5 liter blod samlades i bröstkorgen utanför de blodkärl där blodet egentligen skulle ha runnit. Jag var stundtals vid medvetande och upplevde då det där berömda ljuset, det var som om solen befann sig tio meter framför mitt ansikte, ljuset var skarpt och starkt men inte skrämmande. Jag var alldeles lugn och kände mig faktiskt och konstigt nog lugn och trygg fast jag visste att mitt liv stod på spel. Visst är det egendomligt?

      • Anna skriver:

        Lite förvirrad nu. DU SJÄLV upplevde ”det berömda ljuset” men är ”materialist”. Det är egendomligt ja, även om jag naturligtvis inte kopplar någon speciell religion till sådana upplevelser. Jag själv tror att livet fortsätter på¨något sätt bortom döden, för troende och icke-troende, och det kan mycket väl vara så att det är min egen döds- och livsrädsla som styr mig, det vet jag inte. Jag bara tror och vill tro att vi fortsätter i någon form, på något sätt, efter kroppens död.
        Fast du är inte ensam – jag minns när Göran Grip föreläste i den församling jag då arbetade vid, och hur upprörda ”kyrktanterna” blev när han inte ville skriva under på Guds existens (som jag förstod det, men jag kan ha fel) trots hans uppfattning om ett liv efter döden.

        BAJONETT?! Sådana förekommer i filmer som skildrar livet för flera århundranden sedan. Ibland tror jag att du inte är verklig utan har skapat en fiktiv bloggkaraktär!

  3. HEMIMAMMA skriver:

    *gråter och finner inga ord*

  4. Svante skriver:

    Hoppas du inte tar illa upp att jag repriserar detta, det är riktat till Anna.

    Döden

    Döden innebär ingenting mer dramatiskt än
    att det tillstånd återkommer som förelåg innan
    vi föddes. Det är väl ingenting att oroas för?
    Vem ängslades för läget före födseln?
    Efter vårt hastiga liv ”ett momentant intermezzo”,
    Börjar en ny oändlighet.
    Varför törstar vi efter livet i stället för att acceptera
    ”ickevarats paradis”?
    Svante

  5. ghostopinion skriver:

    Anna, din bajonettkunskap är bristfällig. Min första kontakt med bajonett var 1966-1967 då jag gjorde lumpen som artillerist på A6 i Jönköping. Alltså i någorlunda modern tid även om det i vår historielösa era kan förefalla som stenåldern. Beträffande ljuset i nära-döden-upplevelsen kan jag bara säga att jag inte har någon förklaring, varken metafysisk eller fysisk. Kanske är det bara så enkelt som att när tre fjärdedelar eller fyra femtedelar av blodet befinner sig utanför blodkärlen (där det ska finnas) så påverkas ögonen och synen? PS. Att du misstänker att jag är en fiktiv karaktär kan möjligen vara ett problem för dig men inte för mig. Jag vet vem jag är, åtminstone när det gäller klara fakta. Däremot kan hanteringen av det själsliga stundom vara en aning bekymmersam.

    • Anna skriver:

      Nej jag tror inte det egentligen. Men det där med bajonett lät för mig ”jätte crazy” även om jag förstår nu att det berodde på mina bristande kunskaper. Men som sagt, jag menade inte egentligen att jag tror du är ”fiktiv”.
      Ja med ljuset kan det ju vara så, flygvapenpiloter i ”centrifuger” har ju upplevt något liknande. Fast många har ju upplevt mer än bara ljuset, dvs att de mött avlidna släktingar osv. Såg ett kul klipp med JR i Dallas på tuben, där han berättade om sina näradöden-upplevelser, och hur lugn det gjort honom som människa!

  6. imsy skriver:

    Under mina många år med jobb på sjukhus satt jag ofta vak hos döende – både gamla och unga. Jag förstod då att döden ofta inte skrämde de döende utan mest de anhöriga. Precis som du är jag inte rädd för döden utan döendet. Och när jag en gång ska dö vill jag dö som min son – i sömnen helt utan förvarning.

    Kram!

    • ghostopinion skriver:

      Jag tror att det är många som tänker som du och jag om döden. Men de som aldrig har sett den förefaller vara en aning panikslagna. Och alltför många inbillar sig att de kan vara Forever Young med konstlade medel….

  7. Svante skriver:

    Du har något som inte jag har, och det är dina små mirakel att vara nyfiken på, så jag hoppas att du får vara med länge, och följa utvecklingen. Att du solat i vitabergsparken behöver väl inte vara negativt, då ozonlagret är tunt, snarare positivt. Hellre en blekfis än en tatuerad knaspelle.
    Svante

  8. ghostopinion skriver:

    Har sett tatueringen och aldrig någonsin trott att du betraktat mig som en knaspelle (fast jag kanske är det).

  9. Svante skriver:

    Om du skulle vara en knaspelle, vad skulle då Svantelarvig vara. Skickar en länk till mitt näst sista inlägg det kanske kan vara kul, men det allra senaste får mig att koka.
    http://svantelarvig.wordpress.com/2012/08/14/tips-till-kvinnan/
    Svante

  10. Kao skriver:

    Inlägget, delen om dina söners död, är så emotionellt starkt att jag knappt kan skriva om det…just nu. Men att förlora 2 barn som befinner sej mitt i livet måste vara 1/10.000.000.000, eftersom du(ni) inte ens hade likartade cancerformer. Den smärta du känner kan en annan person aldrig ta in, hur empatisk dennna än må vara, men jag är tacksam att jag ändå fick läsa om detta.

    Nu lever dina barnbarn kvar genom dem, så att säga, och du är en del av dem och de av dej, men sorgeprocessen måste ju få ta sin tid.

    Likt Imsy har jag suttit vid många dödsbäddar under mina ca 30 år inom akutsjukvården. Sett olika dödar, de som fattar och fruktar det oundvikliga och de som inte fattar nåt alls. Klart din son kände en sorts skam, trots morfinet. Så det var bra att ni släktingar gick ut ur rummet medan de fixade i ordning honom (Yngsten). Det är en av de sista känslorna som lämnar en, integriteten. Men som sjukvårdspersonal är man så professionell att man inte bryr sej, det ingår i jobbet att torka folk i baken och bli nedspydd eller klöst eller vad som helst.

    Livet och döden är som en ring, tror jag: ett kretslopp som började någon gång i tidernas begynnelse, och efter döden händer det något. Tror jag, alltså, som har en slags tro på en Högre Kraft som startade allt för miljarders miljarders år sedan.

    Om denna kraft är enbart en typ av kärleksfull energi, som jag tror, så får vi veta det när vi själva dör. Jag kallar denna kraft GUD. Många ateister skyller plötsligt på just Gud när något hemskt händer – trots att de inte ens tror på denna. Men om jag och alla troende har fel och det bara blir svart så är ju det också ok.

    Just själva döendet är det som är så svårt, sättet man eventuellt ska dö på. Man vill ju att det ska gå så fort och effektivt att man inte ens hinner uppfatta vad som sker. Helst vill man också bestämma NÄR detta ska ske, men tyvärr har vi ingen talan där. Jag kan lika gärna dö efter 13 års alzheimers som min mamma gjorde vid 85 år, liksom ett rattfyllo kan krossa mej i ett nafs i morgon.

    När min pappa dog skulle min dotter fylla 8 år 2 dagar efteråt. För mej kändes det fullt naturligt att hon var med och hon tog det också helt naturligt. Vi pussade honom på kinden och höll hans kalla hand. Det var rörande men väldigt vackert att se lilla L:s naturliga reaktion. Jag hade förklarat det där med att allt liv slutar med döden, vi hade ju begravt små dansmöss och marsvin under årens lopp. När min mamma dog var det samma sak, men min vuxna brorson stod i bortre hörnet av rummet och såg äcklad och livrädd ut (det var 2006 och min dotter var då 16 år).

    Min rationella storebroder gick ut i korridoren och ringde banken och begravningsbyrån(!!!) Folk reagerar så olika på döden. Som om den i sej själv smittade. Vore farlig på nåt sätt.

    Så se på dina barnbarn nu, de är ju en del av dej. Gläds åt och med dem. Svaren på de svåra frågorna tror jag vi kommer få en dag men det är alltid befriande att känna att ‘någon/något/Gud’ ser mej, känner jag.

    Ljuset alla säger de sett kan vara vad som helst – allt från GUD, solen utanför fönstret, stark belysning, syrebrist. En massa orsaker. Tur man får tro vad man vill.

    Kramar med mycket värme från
    Kao

  11. skvitt skriver:

    Det är angelägna tankar och betraktelser du för fram och jag känner igen dem från det att min flickvän gick bort. Jag var med henne hela tiden och tog hand om henne så hon fick gå bort hemma, vilket hon ville.
    Blotta tanken på att tvingas gå bort på sjukhus väckte ångest hos henne. Men vi hade aldrig ens övervägt den saken.
    När jag tog hand om henne så var det det allra viktigaste jag har gjort i hela mitt liv. Allt jag har gjort i mitt liv sammantaget väger lätt som en fjäder i jämförelse. Jag visste redan på förhand. Därför ringde jag jobbet och sa som det var: ”Jag kommer inte innan det är klart. Den frågan är inte förhandlingsbar. Vill ni avskeda mig så gör det, men kan jag få semester så är jag tacksam.”
    Jag fick semester men noll varsel.

    Dagen efter ringde jag sa att det var över. ”Kom och jobba i morgon!”, var svaret! Jag tycker det var kallt och hänsynslöst, men samtidigt tänkte jag att det är nog bäst och hoppa upp i sadeln igen och på en gång. Om det var det bästa vet jag inte, men det fungerade i alla fall.

    Dagligen tänker jag på henne. Det går nog aldrig över.

    Jag har alltså precis som du upplevt döden. Och till min glädje kan jag säga att min flickvän inte led. Inget tyder på det. Möjligen någon av de allra sista timmarna. Då var hon för svar för att förmedla något och jag gav henne morfin för säkerhets skull.

    Det jag lever med är frågor kring hur hon själv såg på saken, tankarna inför det slutgiltiga. Det ville hon inte tala om. Hon teg!

    Efteråt har jag både frågor kring det och många andra frågor som jag aldrig ställde till henne om andra saker. Och jag tänker: varför frågade jag inte medan jag kunde?

    Nu blir det väl aldrig mera en relation igen. Det känns meningslöst att ens försöka. En finare människa än hon finns inte och jag har blivit bortskämd med det. Varför ska jag nöja mig med mindre? Nej, så det får vara.
    Men skulle jag ändå gå in i ett nytt förhållande så ska jag vara flitig med frågor som ”Hur tycker du?” ”Hur ser du på det?” ”Hur känner du?” ”Hur har du det?” ”Vad vill du?” ”Vad ska jag göra?” etc, etc!
    Vi bara trampade på, tillsammans, utan att riktigt försökta komma in under ytan till det där med känslorna. Alltså RIKTIGT in under ytan!
    Som om vi hade all tid att ta det senare.
    Om det blir en ny relation så ska det inte få upprepas.

    /Skvitt

    • ghostopinion skriver:

      Tack för att du påtalat vikten av att vara ”närgången” i en kärleksrelation innan det är för sent. Men jag är inte säker på att det är ett råd som är generellt giltigt. Vissa människor – din kärlek verkar ha varit en av dem – VILL helt enkelt inte att någon annan ska krypa under skinnet på dem. Själv är jag till stor del likadan. Om och när någon försöker gräva i mitt inre liv kniper jag ihop. Jag släpper det jag vill när jag vill. Förmodligen vore det nyttigare för mitt själsliga välbefinnande att vara mer öppen. Det är bara det att jag inte funkar på det viset. Alla är vi olika mitt i all likhet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s