Ghost:/Jag tvivlar på idrotten

Det finns ett gammalt skämt:

Tack och lov för spriten, den håller ungdomen borta från idrotten.

I dag är skämtet inte längre ett skämt. Idrotten drar in ungdomar i en miljö av kriminalitet, missbruk av prestationshöjande medel, osunda värderingar och annat elände. Stjärnor som dopar sig är legio. För att bara nämna några namn: Ben Johnson, Marion Jones, Lance Armstrong. Det finns utrymme för tjogtals och åter tjogtals fler men mitt bloggutrymme är begränsat. Inte heller har jag tid att räkna upp dem alla, till slut måste jag ju sova.

Därtill har vi spelbedrägerierna. Gång på gång har det uppdagats att spelare och domare i bland annat fotboll, basket och andra lagsporter har varit inblandade i fusk- och läggmatcher för att mer eller mindre organiserade ligor skulle göra profit genom att via  spelbolag satsa stort på de uppgjorda matcherna. De inblandade spelarna och funktionärerna har naturligtvis fått sin beskärda del av vinsterna.

Unga gymnaster och, framför allt, unga tjejgymnaster i tidiga tonår, pressas till hårdträning när de är skadade och till prestationer som rubbar deras könsliga utveckling. En del gymnastflickor tränas så hårt av sina coacher att deras mens uteblir. Inte bara när den naturligt skulle ha kommit utan i många år framåt.

I knattefotbollen står upprörda supportrar/föräldrar vid sidan av planen och skäller på sina adepter/barn och skriker okvädningsord till domaren. Då och då urartar upprördheten till fysiska attacker och slagsmål mellan olika föräldragrupper är inte helt ovanliga.

I vissa föreningar och sporter sätts satsning på vilka ledarna tror ska bli stjärnor i system redan i tio- tolvårsåldern. Alldeles för tidigt enligt forskningen.

På idrottsgymnasier – än så länge bara avslöjat på skid- och orienteringsskolor men det blir säkert fler – är det rutin med så kallade nollningar, innefattande avklädningstvång, sexuella trakasserier, blind lydnad gentemot äldre elever och annat förtryck. Att skolornas ledning skulle ha varit omedvetna om detta verkar osannolikt.

Här sätter jag punkt för exemplen fast betydligt fler skulle kunna dras fram. Är det konstigt att jag tvivlar på idrotten?

Det påstås att idrotten har en fostrande effekt på ungdomen. Därför får idrottsorganisationerna miljarder i bidrag av staten och kommunerna.

Men någonting har gått gruvligt snett med idrotten, nämligen kommersialiseringen. Idrotten var nog bra när den drevs ideellt av medlemmar och föreningar utan profitintressen. Men sedan den tagits över av företagsintressen som sponsrar med jättebelopp, av miljonärer och miljardärer som äger fotbolls-, hockey- och basketlag; när lagsportklubbar omvandlats till aktiebolag; när spelare köps och säljs för uppåt en miljard kronor och avlönas med hundratals miljoner per år.

Då har idrottens idéella själ sålts ut och blivit en business bland andra. Visserligen med samma ojämlika villkor som inom klassamhället i övrigt. I Europa är fotbollen det sportsliga klassamhällets dominant. I Nordamerika styr ägarna till American football, baseball, basket och ishockey de idrottsliga affärerna. Det är inte idéella föreningar som driver ligorna, det är kapitalister.

De små sporterna får nöja sig med smulorna men smittas av de businessinriktade dominanternas värderingar: Vinna till varje pris, få fram en eller flera stjärnor och därmed få uppmärksamhet för att locka sponsorer. Samt, inte minst, på individnivå: Tjäna en slant, helst en jättestor men om det inte lyckas åtminstone tillräckligt för att leva drägligt på. Tills den idrottsliga karriären är slut.

Nu vill jag inte påstå att alla individuella idrottare har det synsättet eller ens är medvetna om hur det fungerar. Det skulle inte falla mig in att anklaga – exempelvis – Charlotte Kalla för att vara en skidåkningens profitör. Hon liksom skidåkningen generellt kämpar nog inom systemets ramar för att få sin lilla, lilla del av kakan.

Men idrotten som helhet och struktur har tappat sitt idéella ursprung och blivit en affärsverksamhet som andra,  med dels lönsamma jättekoncerner och dels småföretag som med nöd och näppe lyckas hålla näsan ovanför vattenytan.

Men alla är de verksamma inom samma destruktiva idrottsliga och businessbaserade system där sponsorer är en nödvändighet för elitsportens fortlevnad. Titta på skidlandslaget. De gör reklam på sina dräkter för Vattenfall, ett av Europas mest förorenande och koldioxidutsläppande företag.

Är det konstigt att jag tvivlar på idrotten? Idrotten är inte längre ett moraliskt föredöme. Den är business och prestationskrav. Jag undrar hur många ledare som i dag lär sina unga adepter devisen: ”Huvudsaken är inte att vinna utan att kämpa väl”.

Eller hur många ledare som överhuvudtaget känner till devisen.

Jag tvivlar på idrotten – en pamflett skriven 1931 av den store arbetarförfattaren Ivar Lo Johansson. Som jag ingalunda och på intet sätt vill jämföra mig med. Jag har bara lånat hans pamflettitel.

Om ghostopinion

Det som är värt att veta märks av mina blogginlägg. Favoritcitat: "No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee." John Donne
Detta inlägg publicerades i Capitalism/Kapitalism, Politik och samhälle, Sån är kapitalismen, Sport och märktes , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ghost:/Jag tvivlar på idrotten

  1. HEMIMAMMA skriver:

    Har legat till sängs hela dagen men nu pallrade jag mig upp och skrev ett inlägg…

    God afton min vän!

    Hemikram ♥

  2. ghostopinion skriver:

    Gomorron/goddag vännen. Du har väl inte blivit sämre igen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s