Ghost:/Rädsla, demens och död

Jag tänker ofta på mina döda söner. Jag har inte räknat – det går ju inte att räkna fladdrande, osorterade tankar som far genom huvudet – men det rör sig om otaliga gånger per dygn. Jag var med vid båda dödsfallen, det ena 2009, det andra 2012. Höll handen, strök över pojkarnas huvuden, talade lugnande. Men grät inte. Inte förrän efteråt när döden gjort sitt.

Jag är inte rädd för döden. Däremot är jag rädd för döendet, särskilt om det blir utdraget och långsamt. Min stora skräck är att bli en grönsak som i månader eller år ligger oförmögen att ta hand om mig själv, oförmögen att prata och oförmögen att göra min egen vilja gällande. Därför har jag sedan flera år ett brev i min plånbok, adresserat till ”Berörd sjukvårdspersonal” i vilket jag förklarar att jag i händelse av olycka, stroke eller sjukdom som omöjliggör för mig att styra över mitt eget liv vill jag under inga som helst omständigheter ha livsuppehållande vård. Inga apparater ska kopplas in för att på konstgjord väg hålla liv i min icke fungerande organism.

Jag har alltid varit en smula stolt över min självständighet och, i mitt eget tycke, min väl fungerande hjärna. Till och med under de många åren av knarkmissbruk lyckades jag hålla mig ovanför den sociala misärens vattenyta och se till att jag (nästan) alltid hade medel till mat, droger, kläder och andra nödvändigheter. Visserligen med kriminella metoder men ändå.

Nästa gång fyller jag 70. Nu börjar jag bli rädd för att min hjärna så sakta håller på att lägga av. Under det senaste året har jag lagt märke till att mitt minne då och då sviktar. Flera gånger har jag kommit på mig själv med att kalla mitt älskade första barnbarn för Sara fast hon heter Leah. Mitt andra älskade barnbarn heter Emil. Hans namn har jag än så länge aldrig förfalskat.

I går hände något exceptionellt med minnet som gjorde mig rädd, osannolikt rädd. För demens. Jag tänkte som så ofta på mina döda söner. Den yngste hette Nils Erik. Den äldste Karl…

Det var där det sket sig och rädslan slog klorna i mig. Jag kunde inte komma på Äldstens andranamn. Karl…Karl…Kalle…Vadå? Vad i helvete var det för fel på mitt minne?

Jag tänkte och tänkte. Försökte tänka fram hans andranamn. Misslyckades. Minuter gick. Jag fick en känsla av panik. Varför svek hjärnan mig? Funderade på att plocka fram pärmen med alla handlingar där svaret på vilket som var Kalles andranamn fanns. Men det vore fusk och skulle dessutom inte hjälpa min hjärna ett skvatt i dess famlande efter ett korrekt namnminne.

Två minuter. Tre minuter. Fyra minuter. Fem kanske.

Äntligen kopplades det rätt i skallen! Karl Johan. Johan var Kalles andranamn. Varför hade det tagit så orimligt lång tid att komma på det? Min älskade pojkes namn borde ju ha varit ingraverat i min skalle.

Så nu är jag rädd. Rädd för att hjärnan ska bli så skröplig att jag blir hjälplös här i livet. Räddare än jag någonsin varit för någonting. Om jag inte klarar att komma ihåg de mest elementära ting och därmed inte klarar min egen tillvaro?

Vad gör jag då?

Annonser

Om ghostopinion

Det som är värt att veta märks av mina blogginlägg. Favoritcitat: "No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee." John Donne
Det här inlägget postades i Äldstens cancer och död, Cancer, Cancerjournal, Döden, Min familj, Personligt, Yngstens cancer och död och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Ghost:/Rädsla, demens och död

  1. Conny Lundberg skriver:

    Jag förstår din oro och kan lugna dig med att isåfall ligger jag lika risigt till när det ibland totalt låser sig i skallen och jag inte kommer ihåg alls det jag egentligen vet att jag vet.
    Enligt min erfarenhet så är det många jag stött på som klagat just över sviktande minne men jag tror att andra faktorer spelar in än just alzheimers och så länge man fortfarande kan räkna ut saker och hitta humorn även i det lilla så tycker nog jag att man ligger ganska bra till:)

  2. Svante skriver:

    http://store.blogg.se/2013/july/harliga-nyheter.html
    Hittade detta idag hoppas det kan hjälpa.
    Svante

  3. Conny Lundberg skriver:

    Kokosnötsolja lär vara väldigt bra för hjärnans funktioner

  4. Tant Otto skriver:

    Tror att vi lite till mans oroar oss för hur vi fungerar..jag är disträ och har alltid varit..blandar ihop allas namn vilket mina barn har lite rolig åt..hinner räkna upp en hel radda innan jag träffar rätt.
    Sån har jag varit så länge jag kan minnas ..min mamma var likadan…liksom hennes mor …kanske är det ett släktdrag.
    Jag tappar oxå ord ibland och hjärnan står still hur jag än försöker så kommer jag inte på vad det var jag skulle säga..tankarna är som bortblåsta..
    Har lärt mig vid det här laget att jag är sån och att jag får vänja mig vid att vara sån.
    Vet inte om det är ett förstadium till demens eller något annat…så jag säger att jag är disträ..
    Det kan ibland bli lite pinsamt för mitt i samtal kan jag glömma bort vad jag ska säga ..om den andra pratar på för mycket…lika bra det kanske att bara nicka och hålla med..hjärnan kanske stänger av och vilar då den blir för ansträngd ..av för mycket tjat.
    Tror att man kan uppfattas av andra som totalt ointresserad..men det är jag inte..det jag vill säga säger jag ändå..när det ges tillfälle och då det behövs..

    Jag har en mamma med vaskulär demens..som sakta kommit krypande efter en hjärnoperation som inte blev som det var tänkt. Hon säger inte mycket alls..får inte fram orden längre ..hon försöker men kan inte…hos henne får jag prata på själv …vad jag tror hon vill höra om allt som händer vår familj ..det är inte så lätt..men jag vet ju att hon förstår vad jag säger…så jag pratar på..ibland så är vi bara tysta ..ord behövs inte hela tiden…hon kan vara nöjd med att vi bara är där tillsammans …
    Min mamma är en kämpe…jag önskar ingen hamna på hemmet..sittandes i rullstol oförmögen att ta hand om sig själv…fånge i sin egen kropp..inte ens min värsta fiende.

    Ibland säger jag till mina barn att de får ta hand om mig om jag blir så snurrig att jag inte fixar mig själv …men i samma veva säger jag att de inte behöver ta den bördan..om nu så sker så in med mig på hemmet bara….om det nu finns plats där om de inte infört ättestupa igen. då jag står på tur..det som sker det sker..inget som jag tar ut i förskott..lever i nuet och försöker fånga dagarna på bästa sätt istället.

  5. anybody skriver:

    Vet du Ghost .. jag tror inte att det är demens. Förmodligen är det så att din hjärna reagerar för den omänskliga anspänning, påfrestning och stress som du levt under i så många år. Kanske är det så enkelt att du börjar landa i den verklighet som du måste leva i utan din grabbar?

    När jag var bara 23 år, hade en tid av problem bakom mig och äntligen klarade uppkörningen och skulle ringa hem .. så fanns mitt eget telefonnummer inte kvar i hjärnan? Det tog inte bara 5 minuter .. inte ens 10 minuter .. utan jag var tvungen att ringa till jobbet och fråga? Inte ett av mitt livs höjdarminnen precis .. men en vanlig stressreaktion efter en lång tids anspänning.

    Min mamma hade demens och jag vet att det kan börja på många olika sätt .. men för det mesta är det närminnet som drabbas först.

    Så slappna av .. i mina ögon är du precis lika vass som vanligt! 🙂

  6. ghostopinion skriver:

    Conny, Svante, Tant Otto och Anybody: Tack för att ni delat med er av era funderingar kring åldrande och demens och för uppmuntrande ord. Kanske är min rädsla för att falla ner i glömskans mörker överdriven men säker kan man inte vara.

  7. skvitt skriver:

    En fluga gör ingen sommar, som man säger. Att det låser sig på detta sätt en gång gör därför ingen demens.
    Visst kan man tycka att det är graverande och därför skrämmande att inte komma ihåg sin sons andranamn, men demens funkar annorlunda. Det är det som har hänt nyligen som dementa inte kommer ihåg. Det man har vetat sedan ”urminnes” tider sitter där. Ditt sons namn kommer att sitta i ditt minne även om du blir dement, men just denna gång låste det sig av oförklarliga skäl, men inte för en eventuell begynnande demens.

    Ta det lugnt och njut av livet så länge du kan och oroa dig inte i onödan. Skriv istället fler roliga, allvarliga och viktiga inlägg som vi andra kan ha glädje av.

    /Skvitt

    • ghostopinion skriver:

      Det är inte bara namnglömskan som oroar mig. Jag har också koncentrationssvårigheter vilket är en bidragande orsak till att jag så sällan skriver numera. Svårt att hålla fokus. Men kanske är det värmen som spelar hjärnan spratt. Hög temperatur har en benägenhet att dränera mig på ork, mer ju äldre jag blir. Kanske har fokuseringsproblemen, som Anybody påpekar i sin kommentar, att göra med mina sorgliga erfarenheter de senaste åren att göra. Allt visar sig i sinom tid.

      • skvitt skriver:

        Visst kan Anybody ha rätt. Jag sätter en peng på det. Jag lever med sorgen standby, som du vet.

        Men i värmen uppstår ett annat problem, risk för uttorkning. Därför ska du vara noga med vätsketillförseln och då även se till att få i dig nödvändiga salter. Mineralvatten är således att rekommendera.
        Om du är som jag så gillar du också öl. Men i värmen är det inte att rekommendera eftersom det är urindrivande.

        Där var några goda råd från hälsogurun Skvitt, som själv kämpar med att följa sådana tråkiga råd som att undvika en kall öl i värmen. 🙂

        /Skvitt

      • ghostopinion skriver:

        Nyss gick jag ut och köpte en sexpack 3,5:or. Det är ditt fel, det var du som drog igång ölsnacket. Förresten heter det inte guru nuförtiden, det heter coach.

      • skvitt skriver:

        Det är sedan gammalt bevisat att människan saknar fri vilja. Nu är det åter igen bevisat i och med att du köpte 3,5. Om du hade haft en fri vilja så hade du köpt dina öl på el Bolagé och de hade hållit 5,6%, vilket du hade varit mycket mera nöjd med ända tills i morgon när du vaknar.

        Varen därför tacksamelig genetmot Skvitten, ty du sparade både pengar och et cetera tack vare mig, el guru grande de la coach!

        /Skvitt

      • ghostopinion skriver:

        Klart jag är tacksamelig!

      • skvitt skriver:

        Klokt och förståendeligt av dig min vän!
        /Skvitt

  8. MadamX skriver:

    Jag håller med alla ovanstående och flinar igenkännade åt Tant Ottos beskrivning av namnafasi.

    Sitt ner i båten och ta det lugnt. Det är ingen ko på isen.

  9. kao skriver:

    Du har fått så många fina förklaringar och mycket tröst. Vet inte vad jag kan tillföra annat än att säga att du är inte ensam…

    Själv får jag såna här tankedip titt som tätt, minns ingenting, och jag hade en mamma som var svårt dement. Skulle jag oroa mej över att bli likadan kunde jag lika gärna lägga näsan i vädret redan nu…jag måste leva NU och ta vara på den tid jag har kvar.

    De starka känslorna och anspänningen över det otroligt sorgliga du varit med om, kan blockera helt vanliga minnen och kunskaper. Hjärnan fungerar så. Den stänger av när det blir för mycket.

    Kram
    Kao

  10. HEMIMAMMA skriver:

    Det kanske var så att du inte ville förknippa honom med en svamp eller ännu värre en sängkammarkung? 😉

    Skämt åtsido, din rädsla delar jag men inte pga ålder utan sjukdom… borrelia stjäl ens minne och tyvärr kommer jag inte ihåg mina små barns första år och det är en stor sorg…

    *Pephemistyrkekramar* ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s