Ghost:/Min barndoms solförmörkelse, och risken att bli blind

Där jag bor döljs solen i dag av ett tjockt, grått molntäcke så jag struntar i att gå ut och beskåda solförmörkelsen. Den skulle under rådande omständigheter ändå inte bli mycket till upplevelse.

I stället stannar jag inne och minns min barndoms solförmörkelse, den enda totala solförmörkelse som förekommit i Sverige under min livstid.

Solförmörkelse – Wikipedia. Sedan den 30 juni 1954 har Sverige inte haft någon total solförmörkelse

Året var alltså 1954 och jag hade nyligen fyllt tio år. Min mamma, min fem år yngre bror och jag bodde i den lilla staden Nynäshamn. Att jag överhuvudtaget kommer ihåg händelsen (men bara i sporadiska minnesbilder) beror säkerligen på att den föregicks av en väldig uppståndelse. Det skrevs om den i Nynäshamns-Posten, det talades om den i radio (TV fanns ännu inte i Sverige, den skulle dröja ett par år till)och den förestående solförmörkelsen var det dominerande samtalsämnet människor emellan veckor i förväg. Stämningen var mycket uppskruvad.

Eller kanske minns jag den bara som särskilt uppskruvad och exalterad på grund av det hot som solförmörkelsen förde med sig: Risken att bli blind. Både barn och vuxna varnades oupphörligen för att inte titta rakt in i den förmörkade solen. Om det på den tiden fanns några specialsolglasögon för just solförmörkelser vet jag inte. Om det fanns hade vår familj och våra grannar ändå inte haft råd att köpa dem, vi hade inte ens vanliga solglasögon.

Det ögonskydd som rekommenderades för folk som oss var en vanlig glasbit som skulle sotas över eld. Sagt och gjort. Vi hade både vedspis och kakelugn så det var inga problem. Hur mamma fick tag på glasbitarna vet jag inte.

Den stora och upphaussade dagen var äntligen inne. Som jag minns det var det en dag med klarblå himmel. En klunga människor, grannar och arbetskamrater till mamma, hade samlats på den rätt stora tomten som omgav vårt gamla arbetarhus med åtta enrumslägenheter.

Stunden närmade sig. Mamma tillhöll oss strängt att på inga villkor titta på solen utan att hålla den sotade glasbiten framför ögonen.

Sedan minns jag att den soliga dagen försjönk i ett spöklikt dunkel.

Sedan minns jag inget mer.

Men synen har jag kvar än i dag.

Mer om min uppväxt i mitten av 1900-talet finns att läsa här:

Ett 1900-talsliv – min barn- och ungdom

Annonser

Om ghostopinion

Det som är värt att veta märks av mina blogginlägg. Favoritcitat: "No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee." John Donne
Det här inlägget postades i Ett 1900-talsliv - min barn- och ungdom, Min familj, Personligt och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Ghost:/Min barndoms solförmörkelse, och risken att bli blind

  1. kao skriver:

    Själv var jag dock född då, men alldeles för pytteliten för att ha några som helst minnen av solförmörkelsen. Nu får man vänta tills 2026 (andra bud är 2039) – d.v.s att det inte kommer ske under min livstid.

    Idag såg jag den partiella förmörkelsen, omgiven av moln för första gången på ett par veckor. Jag gluttade utan glasögon och får väl se om jag har synen kvar snart.

    Kao

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s