Ghost:/Jag drömmer ofta om mina döda söner

Lyssnar på P1 Morgon där Anders Limpar berättar minnen av Klas Ingesson med anledning av att Ingessons biografi postumt kommit ut. Ingesson dog som bekant för inte så länge sedan. Han och Limpar var konkurrenter om samma plats i fotbollslandslaget under VM 1994 men också nära vänner.

Limpars kärleksfulla skildring av sin vän gör att starka känslor väller upp i mig och jag börjar gråta. Jag inser förstås att det inte i första hand är Ingessons död jag gråter för fast den givetvis är sorglig. Jag gråter för att Limpars berättelse lockar fram sorgliga minnen i mig själv, minnen som så sakteliga har börjat förblekna.

Jag drömmer ofta om min döda söner

Som en del av er läsare vet och andra inte har jag förlorat båda mina söner relativt nyligen. Yngsten dog för fem och ett halvt år sedan i sviterna av en hjärntumör, 34 år gammal. Äldsten var 38 när han dog av lungcancer för snart tre år sedan.

Jag drömmer ofta om dem. Till att börja med var det otäcka drömmar. Hemska mardrömmar. Ofta förekom tåg. Vi  står alla tre i en tunnel och kan inte ta oss ut. I tunneln går dubbelspår. Plötslig får vi se lyktorna från ett tåg som kommer framrusande i hög fart men det är omöjligt att se på vilket spår. Jag hinner kasta mig undan i sista ögonblicket. Äldsten och Yngsten hinner inte men jag vaknar innan de mosas av tåget.

En annan dröm:

Vi befinner oss i ett bergsrum, kanske en gruva, med ett väldigt maskineri av kugghjul, pistonger, kedjor och drivremmar. Plötsligt fångas pojkarna av maskineriet och dras obönhörligt upp mot bergtaket. Jag vaknar innan de krossas.

En tredje dröm:

Vi är ute i ett vackert, böljande, grönt naturlandskap. Pojkarna går en bit framför mig när jag ser hur marken öppnar sig till en avgrund som de försvinner ner i. Jag vaknar.

Men på sistone har mina drömmar om pojkarna varit ljusare, nästan lyckliga men med en sorgsen underton. Det är som om jag i drömmen varit tillsammans med dem men undermedvetet vetat att det handlat om just en dröm, en illusion. Det är en känsla som är svår att beskriva. Ett samtidigt hopp om att de ska leva  och en vetskap om att de är oåterkalleligen döda. Det har varit mycket kärlek, många drömkramar och fina stunder på vackra platser i dessa drömmar. Av någon anledning fastnar inte de goda drömmarna i minnet lika bra som de svåra, men de har efterlämnat en slags sorgmodig lycka.

Varför berättar jag det här? Jag vet inte. Kanske för att skriva bort tårarna. Av terapeutiska skäl.

Äldstens cancer och död   Yngstens cancer och död

Annonser

Om ghostopinion

Det som är värt att veta märks av mina blogginlägg. Favoritcitat: "No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee." John Donne
Det här inlägget postades i Äldstens cancer och död, Personligt, Yngstens cancer och död och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s