Ghost:/Min barndoms långfredagar var låååånga – allt var stängt och förbjudet

När jag var barn under andra halvan av 1940-talet och 1950-talet var långfredagen årets i särklass tråkigaste dag. På långfredagen FICK man inte göra någonting roligt. Långfredagen var samhället stängt, slutet och långtråkigt. Långtråkfredagen. Man skulle klä sig fint och dystert, hålla sig tyst och stilla. Man fick inte gå ut och leka med kompisar. På 1940- och 1950-talet lekte vi barn praktiskt taget alltid utomhus och på eget initiativ, några fritidsgårdar och fritidsledare fanns inte och knappt några andra pedagoger heller. Ändå växte flera stycken av oss upp till hyfsat goda och socialt anpassade vuxna medborgare.

Att vi inte lekte inomhus berodde nog framför allt på att de flesta familjer var trångbodda och att mammorna (varav den stora majoriteten var icke förvärvsarbetande hemmafruar) helt enkelt inte orkade med att ha ett gäng stojande och nedsmutsande ungar i huset. Själv bodde jag tillsammans med mamma (som var ensamstående, frånskild industriarbetare) och en yngre bror i ett rum och kök på uppskattningsvis 30-40 kvadratmeter. Omodernt, vilket innebar vedspis och kakelugn, inget varmvatten och utedass och dammsugare hade inte slagit igenom ännu. Att städa innebar för henne och andra mammor en mycket mer arbetssam procedur än i dagens moderna lägenheter. Ved skulle sågas och huggas i källaren. Golven, som bestod av fernissade bräder med små smutssamlande sprickor emellan i rummet och korkmatta i köket, skulle sopas. Vatten i stora baljor skulle kokas upp på spisen. Golven skulle knäskuras (varför borste med skaft ännu inte hade introducerats vet jag inte) med hjälp av en hård borste och grönsåpa, därefter sköljas/torkas med ljummet vatten och en taskigt absorberande trasa.

Så att mammorna ogärna släppte in ungskockar i bostaden var begripligt. I bästa fall kunde man få ta med en eller två kompisar och leka lugnt, exempelvis spela ishockeyspel eller Skattkammarön eller Monopol. Men att leka lugnt var inte vår starka sida, vana som vi var att stoja utomhus.

Men på långfredagen fick vi alltså  inte ens leka lugnt. Det var en förödande tråkig dag. Långtråkfredag. På radion (bara en kanal och TV kom till Sverige först 1956) kunde man på vanliga dagar hitta ett eller annat hörvärt och intressant program, lunchmusiken eller upptäcktsresanden Sten Bergman som berättade om sina möten med huvudjagande kannibaler på Borneo.

Men inte på långfredagen. Då var det gudstjänster, psalmer och  sorgemusik från morgon till kväll. Vi barn höll på att förgås av leda.

Booooring, som Homer Simpson skulle ha sagt.

Det fanns ingen lag mot barns lek på långfredagen. Men det fanns ett socialt och samhälleligt tryck som naturligtvis kunde härledas till kyrkans starka inflytande. Min mamma var inte det ringaste religiös men hon tog lekförbudet för givet. Det tror jag åtminstone. Om inte annat visste att hon skulle ha fått skit från en del grannar om hon hade släppt ut min bror och mig.

Om det inte fanns någon lag mot långfredagslek så fanns det andra lagar som höll folk hemma i  vördnadsfull religiös stillhet. Butiker, biografer, restauranger och andra offentliga etablissemang höll stängt. Det enda som var öppet var kyrkorna.  Inget som luktade underhållning, nöje eller normalt vardagslivfick förekomma. Det var ett påbud från staten och kyrkan och genomsyrade hela samhället.

Så de vuxna hade inte så förbannat roligt de heller. Men de fick finna sig att att lida av ledan, precis som vi barn.

Och en dag gick ju trots allt ganska fort, även om det var långfredag, årets utan jämförelse längsta dag.

Ibland funderar jag till och med om inte långfredagen var av godo för den personliga utvecklingen. Det var en dag då vi barn fick öva tålamod, att bekämpa vår rastlöshet och insupa kunskapen att omedelbar behovstillfredsställelse inte alltid går att få, att allt genast inte är möjligt.

Fler inlägg om tillvaron och samhället för länge sedan här: Ett 1900-talsliv – min barn- och ungdom

Om ghostopinion

Det som är värt att veta märks av mina blogginlägg. Favoritcitat: "No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee." John Donne
Det här inlägget postades i Ett 1900-talsliv - min barn- och ungdom, Personligt och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Ghost:/Min barndoms långfredagar var låååånga – allt var stängt och förbjudet

  1. kao skriver:

    Känner svagt igen detta. Men det sista stycket i din text var det viktiga.

    Kao

  2. Birgit Severin Forslund skriver:

    Detta känner jag väldigt väl igen från min egen barndom. Så väl Du lyckats fånga och beskriva och t.o.m. lyckats finna något positivt i denna typ av långfredag.
    Tack Herman!

  3. kyrkis skriver:

    Barn behöver ha tråkigt ibland. Säger man ju numera. Inte alltid ha högt tempo.
    Jo, det var långt och tråkigt på långfredagen. Och egentligen hela fastan. Jag har fortfarande lite ångest i denna period.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s