Ghost:/Barndom 6: Skola, ”mobbning”, barnarbete och flygande tunnor

Sjätte avsnittet av min serie om hur det var att växa upp som arbetarklassunge i mitten av 1900-talet. De fem första delarna finns här:

Barndom: En uppväxt vid 1900-talets mitt

Mina första skolår ska jag inte orda mycket om. Det var mest ABC och plus och minus och kristendom och en fröken som jag blev blixtförälskad i. Hon hette Anne-Marie, var en rödblond, lätt fräknig och snäll Värmlandstös. Hon blev omedelbart mitt hjärtas dam. Jag bestämde mig för att gifta mig med henne när jag blev stor. Jag stortrivdes i skolan de första åren. Ledan och tristessen kom först högre upp i klasserna. Det var mycket korvstoppning och att lära sig psalmer och budord utantill men också mycket kunskap som hänger kvar än i dag. Några ordnings- och disciplinproblem av betydelse kan jag inte erinra mig, inte heller mobbning. Däremot fanns det en liten grupp pojkar som gärna retade sina kamrater, främst genom att ge dem öknamn. Jag ingick ibland i den gruppen, ibland hölls jag utanför. När jag stod utanför blev jag kallad ”Osten” varvid jag blev blodröd i ansiktet och kände mig djupt kränkt.

Sådant retande var det närmaste mobbning jag kan komma ihåg att något barn någonsin utsattes för.  Men kanske idylliserar jag och har nattsvarta minnen som jag visligen förträngt.

När jag var fem år hade jag fått en lillebror som alltså var två när jag började skolan. Besynnerligt nog minns jag inte mycket av honom, låt oss kalla honom Holger, under de första kanske fem åren av hans liv. Jag var kanske för egocentrerad och upptagen av mitt eget.  Vad jag kommer ihåg är att mamma tog med honom till en ”barnkrubba” på morgonen innan hon gick till jobbet på Televerket och att jag hämtade honom därifrån när jag slutade skolan. Men jag har inget minne alls av hur denna barnkrubba såg ut eller fungerade. Att den på intet sätt liknande senare tiders daghem och förskolor kan vi utgå ifrån. Den kommunala barnomsorgen låg ännu i sin linda och de flesta kvinnor var, som jag tidigare nämnt, hemmafruar.

Jag hade alltså ansvar för att lillebror hämtades hem från barnkrubban och väl hemma var det antagligen tant Eriksson, den ålderstigna grannfrun ovanpå, som höll ett öga på honom.

Dessutom började jag arbeta vid åtta års ålder. Barnarbete stred inte mot lagen men var heller inte särskilt utbrett. Jag ville dock arbeta, arbete var ingenting som pressades på mig. Jag ville ha mer att röra mig med än den magra veckopeng mamma hade råd att ge mig, jag ville kunna köpa såna saker som skridskor, hockey- och bandyklubbor och inte minst godis.

Jag hade en klasskamrat, Anette hette hon, och hennes pappa var entreprenör. Han organiserade och ansvarade för tidningsdistributionen i Nynäshamn eller en del av staden. Han frågade om jag var intresserad av att dela ut och sälja AT (Aftontidningen, numera nedlagd) och Dagens Nyheter (antagligen också Stockholms-Tidningen och Svenska Dagbladet men det är AT och DN jag kommer ihåg) på söndagsmorgnarna. Jag måste ha varit åtta eller nio år. Jag nappade direkt.

Jobbet bestod i att stoppa DN i brevlådan hos prenumeranterna och att knacka på hos icke-prenumeranterna och försöka kränga DN eller AT. Lönen var en fast del för de prenumererade exemplaren samt provision för sålda lösnummer och utbetalades direkt i min lilla grabbnäve. Hur mycket jag lyckades skrapa ihop varje söndag kan jag inte minnas men jag levde ganska gott och behövde under min fortsatta bandom aldrig kräva mamma på veckopeng.

I jobbet ingick också en annan uppgift som kunde vara ganska obehaglig. Den sista söndagen varje månad inkasserade jag abonnemangsavgiften från prenumeranterna. I de flesta fall gick det smärtfritt men kunde också sluta med avsnäsningar och smärre uppträden hos folk som var  både bakfulla och panka. Eller allmänt otrevliga av födsel och ohejdad vana. Då stod jag där med hårt bankande hjärta men fick förstås slinka iväg med svansen mellan benen från den jätte med brynja på överkroppen och hårt ansikte som stod i dörröppningen och förklarade att jag minsann fick vänta med pengarna.

Men sånt var undantagsfall. För det mesta gick jobbet som en dans och gjorde mig så ekonomiskt oberoende som en parvel i den åldern kan vara. Och mamma behövde aldrig mer ge mig veckopeng men hon bidrog med det som fattades till skridskor och hockey- och bandyklubbor. Även när jag blev några år äldre tjänade jag ihop till mina egna behov som springpojke i en Konsumbutik. Jag cyklade ut till kunder med varor lastade på en trehjulig cykel med flak framtill.

Tunnan_IBLOch över alltihopa tjöt Flygande tunnor så gott som dagligen fram över himlen. De kom från flygflottiljen Barkarby utanför Stockholm och var  försvarets stolthet. Saab J29 var det formella namnet och de bevakade Rikets luftrum och vi barn tittade storögt och fascinerat upp varje gång tunnor randade himlen över oss. Jag drömde omväxlande om att bli pilot, doktor, brandsoldat (man sa så då) och lokförare men blev ingetdera.

Det kalla kriget var iskallt. USA hade släppt atombomber överde japanska städerna Hiroshima och Nagasaki med helvetiska följder vid andra världskrigets slut. 1949 hade även Sovjetunionen lyckats framställa bomben och järnridån hade släppts ner tvärs genom Europa. Antagonismen mellan östkommunismen och västkapitalismen hotade oupphörligt att förvandla det kalla kriget till ett hett krig och människor levde mer eller mindre uttalat i fruktan för atomkrig och utplåning

Men om  detta var jag lyckligt ovetande.

Om ghostopinion

Det som är värt att veta märks av mina blogginlägg. Favoritcitat: "No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee." John Donne
Det här inlägget postades i Barndom: En uppväxt vid 1900-talets mitt, Personligt, Politik och samhälle och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ghost:/Barndom 6: Skola, ”mobbning”, barnarbete och flygande tunnor

  1. kao skriver:

    Intressant. Kul. Det vi upplevde som barn är delvis gemensamt, märker jag. Kalla Kriget var väl det man mest var orolig för. Annars flöt livet och barndomen på i yster livsglädje.

    När jag var 13 år sommarjobbade jag på ett bokförlag där min mamma då arbetade på lagret.När mina föräldrar hade semester packade vi vår lilla Austin (köttbullsmodell, 4-sitsig) både på taket (tält, sovsäckar, gummimadrasser etc) och i bagageluckan och åkte dag ett till Oslo och sen vidare och hälsade på hos släkten i Norge. ”Väck mej när vi kommer till gränsen”, var min stående replik varje år – eller:”Är vi framme snart?” när vi hade kommit ca 10 mil på väg… Just gränsen var lite magiskt, för då fick man övergå från dåtidens vänstertrafik till att plötsligt köra på höger sida.

    Vi tältade, sov hos släkten eller bodde i fjällstugor, vandringsstugor. Har sett Norge från LIsta Fyr i söder till Kirkenes på gränsen till dåvarande Sovjet. T.o.m vinkat till de ryska soldaterna på andra sidan. Pappa blev jätterädd, men soldaterna vinkade glatt tillbaks.

    Herregud! Jag kan fortsätta hur länge som helst. Det dyker upp mer och mer.

    Kao

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s