Ghost:/Barndom 9: Radio, ”negermusik”, bio, TV och modern lägenhet

Avsnitt 9 i min serie om hur det var att växa upp som arbetarklassunge vid 1900-talets mitt. De första åtta delarna finns här:

Barndom: En uppväxt vid 1900-talets mitt

I min barndom fanns inget mediebrus, knappt ens en svag mediesusning. Tidningar fanns förstås, men betydligt tunnare blad än i dag. Expressen hade grundats i mitten av 1940-talet och kom som något av en frisk antinazistisk fläkt  efter vad jag senare har förstått. Aftonbladet höll på att tvätta sig rent från den bruna, medlöparnazistiska färg tidningen haft under kriget. Den helt dominerande tidningen var Dagens Nyheter, såväl vad gällde genomslagskraft som anseende. Många andra avisor fanns också vilka senare försvunnit i den omfattande pressdöden.

Riksradion sände på en kanal, från 6 på morgonen till midnatt om jag inte minns fel. Det var i långa stycken en skäligen trist och officiös historia. De politiska nyheterna bestod i huvudsak av att makthavarnas åsikter och beslut refererades utan ifrågasättanden. Politikerintervjuer var sällsynta och när de förekom ytterst underdåniga.

Föredrag och deckarhistorier lockade emellertid stor publik. Särskilt minns jag upptäcktsresanden Sten Bergman som berättade fascinerande historier om sina besök på främmande och exotiska platser och hade mött såväl pygméer som kannibaler. Vi ska komma ihåg att vid den här tiden visste medborgarna så gott som ingenting om sin omvärld och 99 procent av befolkningen hade förmodligen aldrig sett en utlänning, förutom finska krigsbarn. Sverige var verkligen en blindtarm, med betoning på blind, i världens kropp. I efterhand har jag förstått att upptäcktsresande Bergmans spännande skildringar hade rasistiska undertoner och att en del av det han berättade om var, om inte påhittat så åtminstone våldsamt överdrivet. Men det kunde vi inte se igenom på en tiden eftersom vi inte hade något att jämföra med.

Deckarserierna, av vilka jag främst erinrar mig Mannen i svart och Damen i rött, fick huvuddelen av svenska folket att sitta med öronen klistrade vid radioapparaterna (som för övrigt var rätt otympliga möbler).

Karusellen med Lennart Hyland får inte glömmas bort. Lennart Hyland var Sveriges andre mediesuperkändis och uppträdde såväl som sportjournalist, allmänreporter och underhållare. Hans program Karusellen var en föregångare till nutida talk shows med inbjudna gäster och artister.

Den förste mediesuperkändisen var Sven Jerring med samma bredd som Hyland. Hans program Barnens brevlåda blev legendariskt och sändes i  30-40 år. Det var precis som titeln anger: Barn skrev brev, skickade in teckningar och somliga av ungarna fick också framträda med sång i programmet. Det lät gräsligt men blev oerhört populärt.

Men Sveriges Radio i övrigt var en mager historia. Musik förekom under en timme mitt på dagen och inleddes alltid med en militärisk marsch. I övrigt var det mest schlagers (motsvarar dagens hits) som Vildandens sång med Thory Bernhard och liknande och dessa schlagers kunde behålla sin popularitet i åratal eftersom man så sällan fick tillfälle att höra dem. Grammofon var det bara välbeställt folk som hade.

Men något hände på  musikens område, något som revolutionerade musiklyssnandet och framför allt ungdomens musiksmak. Vi unga upptäckte att vi kunde ratta in Radio Luxemburg och där spelade de något som kallades rock and roll. Vi hade ingen aning om vad det betydde men vi föll som stenar för denna tidigare aldrig hörda musik. Trots att mottagningen var usel med störningar, tjut och ideliga fade aways var det denna radiostation som blev vår favorit. Där kunde vi höra Fats Domino, Little Richard, Elvis Presley och andra stjärnor från Over There som Sveriges Radio aldrig ens hade snuddat vid tanken på att släppa fram. Det var rå och liderlig ”negermusik” (så omnämndes den på kultursidorna) som utgjorde en fara för inte bara ungdomen utan hela civilisationen.

Men Radio Luxemburg hade myndigheterna ingen laglig möjlighet att stoppa, annars hade de gjort det. Tusentals och åter tusentals barn och ungdomar låg och lyssnade nätterna igenom trots usel ljudkvalitet. Det var musik som vi aldrig hade hört maken till och vi älskade den.

I nästa inlägg ska jag presentera några av de första moderna, bluesiga och rockiga  låtarna jag hörde. Här och nu ska ni få höra vilken sorts musik vi var vana vid.

Rock´n`rollen var nog det första tecknet på modernitet som jag upplevde. Det andra var en modern lägenhet. Eller så var ordningen den omvända, först lägenheten, därpå rock´n´rollen. Jag är inte säker men det har egentligen ingen betydelse. Med lägenheten gick det till så här:

När jag var tio år fick jag följa med en skolkamrat och hans föräldrar till en stuga utanför Kolbäck i Västmanland för att fira sportlov med skid- och skridskoåkning och andra vinteraktiviteter. En välbärgad familj som hade bil. (Det var så när skolan var sammanhållen och ingen kunde föreställa sig att det var möjligt att tjäna miljarder på undervisning av barn.) När vi återvände till Nynäshamn åkte de emellertid inte hem till vår gamla och omoderna bostad för att släppa av mig utan stannade framför ett nybyggt hyreshus i ett helt kvarter med tvåvånings hyreslängor. Jag var åtskilligt konfunderad när familjefadern uppmanade mig:

– Nu är vi hemma hos dig. Ska du inte kliva ur?.

Han log vänligt, steg ur bilen, lyfte min väska ur skuffen och gick in genom porten. Jag följde förvirrat efter. Han ringde på dörrklockan och vem kom och öppnade om inte mamma. Hon visade oss runt och frågade mig:

– Vad tycker du om vår nya lägenhet?

Det var överväldigande. Två rum och kök – jag och lillebror fick ett eget rum – rinnande varmt och kallt vatten, elektrisk spis med tre plattor och ugn, centralvärme i stället för vedspis i köket och kakelugn i rummet. Och bäst av allt: en vattenklosett så att man slapp springa vettskrämd i mörkret till utedasset. Badkar fanns det också i stället för den gamla zinkbaljan.

– Och så finns det en tvättstuga med tvättmaskin och torkrum i källaren, berättade mamma.

För henne innebar den nya lägenheten en oerhörd minskning av arbetsbördan, framför allt därför att hon slapp den tunga manuella tvätten och jobbet med vedhuggning och daglig uppeldning morgon och kväll i köksspis och kakelugn. Nu behövde hon bara vrida på några knappar för att få värme till matlagning och tvätten skötte i stort sett sig själv när den väl stoppats in i maskinen.

Det var ett rejält lyft i levnadsstandard som det är svårt att föreställa sig för de som är uppväxta med alla tänkbara slags hushållshjälpmedel och maskiner.

Men TVs intåg skulle dröja några år. 1956 tror jag det var de första provsändningarna inleddes. Jag minns hur folk flockades framför radioaffärernas skyltfönster för att betitta miraklet med rörliga bilder i en apparat, gråa och korniga bilder visserligen men dock rörliga. Vi stod där i kylan och gapade av förvåning. Hur var det möjligt? Hur gick det till? På biograferna visades också rörliga bilder men det begrep vi hur det funkade. Det var en filmrulle, en projektor och så sändes ljusstrålar därigenom och frammanade bilderna. Men på TV kom bilderna genom luften! Rena trolleriet.

Emellertid skulle det dröja några år ytterligare tills TV blev ett centralt inventarium i snart sagt varje hem. Det stora genombrottet kom till fotbolls-VM 1958. Ett annat genombrott som hängde samman med TVs genombrott var avbetalningsköpen bland breda folklager. TV och bilar var begynnelsen till skuldslaveriet.

Bio. Det var lördagsnöjet för oss barn. Vi gick på matiné på lördagseftermiddagen, 25 öre kostade det, och såg Helan och Halvan, Robin Hood (i censurerad version, klippt för att vara lämpad för barn), Charlie Chaplin, Fyrtornet och Släpvagnen (ett danskt komikerpar)  och andra fantastiska figurer. Vi tjöt av skratt eller satt andlösa av spänning. Matinén var veckans oöverträffade höjdpunkt.

Och biografen fanns i Folkets hus, förstås. Vi levde i folkrörelsesverige och folkhemmet höll som bäst på att byggas upp så Folkets hus var en självklar centralpunkt i samhället.

Om ghostopinion

Det som är värt att veta märks av mina blogginlägg. Favoritcitat: "No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee." John Donne
Det här inlägget postades i Barndom: En uppväxt vid 1900-talets mitt, Personligt, Politik och samhälle. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s