Ghost:/Barndom 12/ (Buss-Åke, farbror Nyberg och en pedofil)

Efter ett uppehåll på tre, fyra veckor fortsätter jag här att berätta om hur det var att växa upp som arbetarklassunge i 1950-talets mitt. De tidigare 11 inläggen finns här: Barndom: En uppväxt vid 1900-talets mitt.

Som jag berättat tidigare jobbade min mor extra i kiosken vid Nynäshamns järnvägsstation för att dryga ut hushållskassan. Det var tack vare det jag kom i kontakt med manliga förebilder i avsaknad av en far i vår ofullständiga familj. Fast benämningen manliga förebilder existerade förstås inte på den tiden, det är ett senare psykologiskt påfund.

Buss-Åke och farbror Nyberg blev viktiga människor i min barndom. Särskilt Buss-Åke. Som namnet avslöjar körde han buss men också lastbil och taxi. Han handlade ofta tidningar och cigarretter i mammas kiosk där jag också hängde ibland. Han var en glad och skojfrisk och generös karl som ofta tog mig med på sina körningar med buss eller lastbil, för att få sällskap, som han sade. Men jag tror helt enkelt att han var en man som tyckte väldigt mycket om barn. Jag minns när hans hustru Aina var gravid, han kunde inte sluta prata om det kommande barnet och han sken med hela ansiktet vid blotta tanken på att han skulle bli pappa för första gången.

Nu när jag tänker efter på allvar tycker jag mig minnas att jag blev inbjuden till Buss-Åke och hans Aina att träffa deras bebis när hon/han var nyfödd. Men jag är inte säker. Kanske är det ett önsketänkande och en efterkonstruktion. Men jag har en inre bild av den blonda, småväxta mamma Aina som lutar sig över en vagga. Kanske är bilden skapad av min fantasi, kanske är den baserad på verklighet Jag vet inte säkert, det  är ju omkring 60 år sedan. Och minnet är som sagt en osäker mekanism som drar ifrån och lägger till.

Hur som helst, för mig betydde Buss-Åke oerhört mycket. Inte bara för att han lät mig veta att han tyckte om mig utan också för att han lärde mig saker som skänkte mig stort självförtroende. På avsides platser utan trafik lät han mig sitta bakom ratten på lastbilen eller bussen och sakta och försiktigt köra, visade hur man tog ut svängarna med stora ekipage och hur man växlade (vilket var svårt innan växellådorna var synkroniserade, man var tvungen att dubbeltrampa på kopplingspedalen med en viss rytm när man växlade ner, misslyckades det rasslade det till med ett hårt, metalliskt ljud när kugghjulen slog emot varandra). Han lät mig sitta med på taxistationen där han och andra snälla taxichaufförer lät mig ta emot samtalen med körningsbeställningar.

Allt detta gjorde mig stolt som en tupp. Jag kunde saker som inga andra barn kunde eller fick göra. Buss-Åke fixade också fribiljetter när cirkus kom till stan och alltid skojade och skämtade han samtidigt som han visade respekt för den snorunge som var jag.

I dagens Sverige hade Buss-Åke naturligtvis blivit åtalad, ställd inför rätta och dömd för sina tilltag. Samt förlorat både körkort och jobb.

Buss-åke var min hjälte. En gång blev han en riktig hjälte i samhället också. Ett litet barn, jag minns inte om det var en pojke eller flicka, hade råkat dricka lut och ilfärd till sjukhus i Stockholm var av nöden. Varför ambulans inte tillkallades vet jag inte, kanske var ambulansväsendet helt enkelt inte utbyggt vid den här tiden. Det lilla barnet stuvades tillsammans med sin mamma in i Buss-Åkes taxi varpå han i rasande fart körde de fem-sex milen till Sabbatsbergs sjukhus.

Barnet klarade sig. Dagen därpå hade Expressen en stor bild på Buss-Åke på sin förstasida och en jätterubrik av innebörden att han var dagens hjälte. Den förstasidan rev jag ur och sparade men den har numera försvunnit någonstans bland livets labyrinter.

Kontakten med Buss-Åke bröts när min familj sedermera flyttade från Nynäshamn men i mitt minne är han för evigt bevarad. Jag behöver bara blinka så ser jag hans något rödlätta, fräkniga, glada, glasögonförsedda ansikte framför mig och bröstkorgen fylls av värme.

Farbror Nyberg var stins (stationsinspektör) på Nynäshamns järnvägsstation, en vänlig medelålders man som inte betydde riktigt lika mycket som Buss-Åke men mycket nog. Jag fick sitta i biljettluckan och sälja biljetter till resenärerna, jag fick vinka av tågen med den därför avsedda spaden och jag fick telegrafera enklare meddelanden till nästa station om att tåget från Nynäshamn hade avgått klockan då-och-då och väntades ankomma till nästa station då-och-då.

Men det bästa av allt var att fabror Nyberg gjorde mig bekant med lokförarna. Tack vare det hände det då och då att jag fick följa med i loket från Nynäshamns Central till Nynäshamn Södra och tillbaka. Jodå, på den tiden hade en så liten stad som Nynäshamn två järnvägsstationer. Det var ett äventyr att kliva upp i ett jättelikt ånglok ( järnvägen Nynäshamn-Stockholm trafikerades med ånglok långt in på 1950-talet) och ösa in kol i den glödande ångpannan, dra i ångvisslan och manövrera spaken som reglerade farten.

Efter några år byttes ångloken ut mot elektriska lok, eller var det diesellok? Det var hur som helst spännande det också, men långtifrån lika spännande som de svarta, pustande, visslande och rykande ångloken.

Farbror Nyberg är hundraprocentigt säkert död nu och om Buss-Åke lever måste han vara uppåt hundra år. Om jag hade kommit ihåg hans efternamn skulle jag ha gjort efterforskningar. Det är märkligt hur dessa två gestalter har etsat sig fast i mitt minne. Fast kanske inte så märkligt ändå med tanke på hur mycket de betydde, vilka ljusgestalter de var i min barndom. På sätt och vis mina pappor, fast de aldrig var en del av mitt familjeliv. Överhuvudtaget har jag ett intryck av att vuxna tog sig tid med barn, inte bara sina egna, på ett annat sätt än i dag. Men jag kan ha fel, minnet är ju ingen exakt mekanism. Kanske kommer jag bara ihåg de lyckliga stunderna och de snälla människorna.

Mot det talar dock att jag också minns en mörkare mansgestalt. Några hundra meter från järnvägsstationen fanns ett sandtag där en farbror vars namn jag glömt jobbade. Där brukade jag vara ibland. Den farbrorn var också snäll men på ett annat sätt. Han hade en kombinerad kontors- och rastbod, närmast ett brädruckel dit vi brukade gå in och fika. En gång lurade han mig att ta på hans snopp tills nånting konstigt och smetigt rann ut. Sedan bad han mig att aldrig säga nånting till nån, det som hänt skulle vara vår lilla hemlighet.

Det gjorde jag heller aldrig, sade nånting alltså,  men jag förstod instinktivt att något var fel och gick aldrig dit igen. Jag tror heller inte att farbrorn någonsin igen gick till kiosken och handlade av mamma.

Om jag ska vara ärlig är jag glad att jag aldrig avslöjade det inträffade för någon. Jag tror att jag hade tagit mer skada av det rabalder och den uppståndelse som hade blivit följden än den eventuella skada jag lidit av denna enstaka händelse.

Men vem vet? Inte jag.

Annonser

Om ghostopinion

Det som är värt att veta märks av mina blogginlägg. Favoritcitat: "No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee." John Donne
Det här inlägget postades i Barndom: En uppväxt vid 1900-talets mitt, Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s