Bara barn kan sova så (och möjligen fyllerister men det lämnar vi därhän). Den sovande flickan är mitt älskade barnbarn Leah när hon var bebis. Nu har hon blivit stor, hela fyra år.
Strax ska jag göra som Leah: sova. Som pensionerad gubbe har jag ordinerat mig en egen dygnsrytm. Somnar tidigt och vaknar mellan fyra och fem på morgonen. Dessa gryningstimmar är en njutning. Kaffe, klart huvud (så klar den gamla skallen nu kan bli) , läsa och skriva.
Planera dagen? Glöm det. Som seniormedborgare har jag inga förpliktelser och behöver inte schemalägga nånting.
Leah som vuxen (!) påskkärring.
Utom en vecka i början av maj. Min kära svärdotter, änka efter min äldste son, ska göra en välförtjänt utlandsresa till sol och bad. Och bar, förmodar jag.
Då är det så vist ordnat att farfar (alltså jag) och lilla Leah ska kampera ihop. Emil, Leahs lillebror och lika älskad, ska bo hos mormor och morfar. Men det är bara någon mil emellan så alla kommer nog att vara tillsammans rätt mycket.
Jag längtar. Godnatt medmänniskor, som Lotta på 
FB brukar avsluta kvällen med.
Min älskade lille Emil som påskgubbe.
ghostalive 
Åh!
Visst är dom! Söta alltså. Dessutom charmiga, roliga, trevliga och förtjusande. Tycker farfar, och en massa annat löst folk.
Jag är glad för farfars skull…
Tack.
Har det redan gått fyra år?! Oj oj oj så tiden har gått fort.
Det är verkligen en ära att få vara barnvakt. Det är nog det finaste betyget man kan få – snacka om förtroende.
Du har rätt. Tiden flyger verkligen fram.Beträffande barnvakteriet är det nog tvärtom: Det är Leah som är gubbvakt. Men roligt ska det bli. Hon är i den där reflekterande åldern då hon funderar och frågar om många saker. Ett härligt umgänge.